ermione, ty foernuftet och sanningen
hava i alla tider till sitt inre vaesen varit desamma och skola alltid
foerbliva det.

- Visserligen. Ingen tid har varit foernuftloes och osann. Men du,
liksom jag, aer oevertygad om en Guds uppenbarelse i vaerldens gang och
maenniskoslaektets oeden. Vari skulle da denna uppenbarelse besta, om ej
daeri, att hans haerlighet och fullkomlighet under olika skiftningar
allt klarare framstode foer de varelser, som aero skapade till hans
avbilder? I viljen aterkalla en foerfluten tid. Det aer fruktloest,
Hermione. I viljen ater uppliva tron och voerdnaden foer de gamla
gudarne. Det aer omoejligt, att detta foeretag skall lyckas. Det aer
foertvivlat, ty det baer en osanning inom sig. Ack, daerutinnan ligger er
svaghet. Varfoer skolen I inblanda denna fallna gudavaerld i er kamp foer
sedernas baettring, foer tankens raett och den borgerliga friheten? Vad
har Zeus, den otrogne aekta mannen, att goera med sedligheten eller
foernuftet, han, den avundsamme, som faengslade Prometeus vid klippan,
emedan denne med eldens gava vart maenniskoslaektets vaelgoerare? Vad hava
de foergudade tyrannerna, som I givit saete Olympen, vad hava de att
goera med frihetsandan och maenniskovaerdet? Dessa brottsliga, lastbara
gudar, foertjaena de sina roekoffer och altaren? Aero de gudar, till vilka
man kan saetta sitt hopp i livet och i doeden? Det aer sant: I viljen
avtva dessa vanstaellande flaeckar fran deras anleten. I foerdoemen som
haedare de skalder, som foertalat dem. Men sedan I utplanat dessa drag,
vad aterstar dem da av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta
opersonliga krafter, utstroemmade fran den ende evige Guden.

- Sa anse vi dem aeven, invaende Hermione. Vara filosofer saega, att
dyrkandet av flera gudar uppstatt genom maenniskornas svaghet, som
foerdelat fullkomlighetens egenskaper pa manga.

- Men varfoer foerneken I da den Gud, som latit sig uppenbaras foer edra
filosofers slutledningar? Emedan han aer ofattlig foer maengden, skolen I
svara. Ja, han aer i sanning ofattlig, om han, sasom manga av edra
filosofer foermenat, endast aer den outgrundliga, pa alla egenskaper
tomma enheten i tingen, ett vaesen, som ej bryr sig om maenniskornas
oeden; men aer han en god, allvis och kaerleksrik foersyn, sa aer han icke
blott fattlig foer den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de
okunnigaste hjaertan i alla tider laengtat.

- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, aeren stolta aristokrat