egonblick segern.

- Tvivlar du da, att min fader skulle varda atervald? fragade
Hermione.

- Han har en maektig hjaelp i kejsarens gunst. Det aer foerdenskull
sannolikt, att Krysanteus segrar.

- Vad saeger du? Skulle han hava kejsarens gunst av noeden till seger?
Jag vet att min fader pa den senare tiden foervaervat manga fiender
bland atenarne; men den stora maengden maste vael dock vara honom
tillgiven.

- Jag vill gaerna tro det, men aer likvael oviss daerom.

- Men en sadan otacksamhet vore omoejlig, utbrast Hermione. Han
uppoffrar ju allt foer dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han
uthaerdar foer deras skull, huru varmt han oenskar deras vaelgang, huru
han lever endast foer den hoega sak, som Julianus och tidens aedlaste maen
vilja foerverkliga, o, da skulle de icke kunna annat aen aelska honom.
Har du maerkt, Teodoros, att min faders har boerjat grana? Det aer icke
av alder, du, utan av omsorger och rastloesa tankar. Min arme, aelskade
fader!

- Ja, om detta foertjaenar hat, vad aer det da, som foertjaenar tacksamhet
och kaerlek? sade Teodoros. Men du far icke tyda mina ord till det
vaersta, Hermione. Med sin kaennedom om tiden och maenniskolynnet maste
Krysanteus fran boerjan hava foerutsett det motstand han nu roener.
Foertjusningstiden kunde icke vara langvarig. Det gar an att mala
idealer och staella dem foer maenniskornas oegon; alla skola haenfoeras, ty
alla igenkaenna mer eller mindre klart urbilden av sin egen
maensklighet; men att soeka foerverkliga dem, Hermione, att med kraftig
och skonsloes hand gripa in i verkligheten foer att omskapa den till
nagot sannare och skoenare, det framkallar alla troeghetens, vanans och
ondskans makter till foertvivlat motstand. Det uppstar da en strid, som
icke aendar, foerraen idealets kaempe har segrat eller dukat under. Det
sista aer det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och
Guds vaerldsordning, att sa skall vara. Ty idealets kaempe aer, aeven han,
en maenniska, full av fel och misstag, och med det sanna, varfoer han
kaempar, blanda sig villfarelser, som goera motstandet raettsgillt. Vad,
om Julianus och Krysanteus i mycket hava oraett? Om de skulle vilja
aterfoera en tid, som aer doed och boer vara det, en tid, som genom
avstandet haegrar foer deras oegon med en glans, som han i sjaelva verket
aldrig aegde? Vad om deras straevanden skulle motverka i staellet foer
fraemja maenniskoslaektets sanna vael?

- Det later icke taenka sig, sade H