rnings ryslighet. Da foeljer en anger, som ingen
filosofisk tanke kan avvaenda fran foertvivlan och evigt foerdaerv. Tarvas
ej foer dem den fulla vissheten om en personlig foerlossare, som aeven
foer deras skull, foer att aeven deras synder skola foerlatas, burit Guds
vrede och lagens foerbannelse? Det steg, Hermione, som leder fran din
tro till min, aer saledes steget fran tanken till den levande
verkligheten, fran den sloejade sanningen till den avsloejade och
uppenbarade.

Samtalet fortfor laenge i denna riktning. Det var icke foersta gangen
Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade laenge gripit
varje tillfaelle, som yppade sig daertill, och sadana tillbjoedo sig
manga, ty Teodoros var, ehuru kristian och praest, en naestan daglig
gaest i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem bada uppstatt en vaenskap,
som, grundad pa oemsesidig aktning, icke stoerdes av olika trosmeningar.
Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjaelp at Krysanteus,
naer han i enlighet med kejsarens avsikter boerjade inraetta fattighus
och sjukhus i Aten och oevriga staeder i Akaja. Teodoros syntes icke
fraga efter sina trosfraenders omdoeme i detta avseende; han vart
aerkehedningens ivrigaste medhjaelpare i allt vad han ansag gott och
nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser foer kaetteri och avfall, som
kristianerna allmaent gjorde honom. Han besoekte de nyinraettade skolorna
och tvekade ej att infinna sig i filosofernas foerelaesningssalar, daer
han dock foer mangen var en besvaerlig gaest, ty han inskraenkte sig icke
till att hoera, utan uppsteg sjaelv i sin ordning pa talarestolen till
foersvar foer den kristna laeran, foervanande de bildade ahoerarne med
asynen av en kristen praest, som lugnt lyssnade till motstandarnes
tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Aeven till Akademia
gick han ofta foer att offentligt tvista med Krysanteus och hans
laerjungar. Vart han daer den ena dagen besegrad--ty haer fann han sina
maestare i dialektiken--sa atervaende han den andra dagen med nya
bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och
tankeutbytet; han saknades slutligen, naer han uteblev, och de unga
akademikerna boerjade betrakta honom sasom en medlem av deras krets, en
kristen platoniker.

Verkade han med allt detta ingen omvaendelse, sa avtvang han likvael
aktning foer kristendomen och utstroedde kanhaenda manga froen, som foerst
i framtiden skulle uppspira.

I Akademias traedgardar, liksom i sina ens