uppmaerksamt lyssnat till Petros' foerestaellningar. Ehuru den
gamle maeklaren alltsedan gardagens upptraede med Karmides och
upptaeckten av foerhallandet till Rakel kaende foer honom ett haeftigt
uppspirat hat, sa att han vore faerdig lyckoenska sig till Karmides'
ofoermaga att betala, emedan detta gave honom tillfaelle utkraeva haemnd;
sa foernam han likvael nu en boejelse att se saken ur annan synpunkt. Han
hade att vaelja: a ena sidan foerlora en betydlig summa penningar pa en
sloesaktig son av de foeraktliga gojim, att baera harmen av en misslyckad
beraekning; a den andra att aterfa hela huvudstolen med de faststaellda
raentorna--trettio till fyrtiofem foer hundra! Det lag foer honom en
stor retelse i att genom klokhet, foerutseende och talamod aterstaella
en som ohjaelpligt foerlorad ansedd sak och foervandla den vaentade svara
foerlusten till en lysande vinst, och det sa mycket mer, som det alltid
varit hans stolthet att foerelysa de yngre koepmaennen bland sina
landsmaen med en omtanke, ett foerutseende och en foermaga att nyttja
omstaendigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans
ledsagare. Hans yngre yrkesbroeder menade redan, att han skulle foerlora
pa Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett
laengre aen de--att han aeven i avseende pa Karmides vetat, vad han
gjorde, naer de trodde honom handla som allra blindast och
ofoersiktigast.

Men Baruk hade ett annat, foer oegonblicket aen vaeltaligare skael att giva
sitt samtycke till Petros' begaeran. Han trodde Karmides vara i stand
till vilket foertvivlat foeretag som helst. Hans fruktan foer sin dotters
trygghet var ju sa stark, att han, da biskopen steg oever hans troeskel,
just fragade sig, om han skulle toeras laemna Aten och antraeda den
efterlaengtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad
Petros beraettat honom--och nagot skael att tvivla hade han icke--sa
var en utvaeg funnen, och hjaelpen hade kommit i raetta oegonblicket
liksom fran himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphoera att laegga
sina krokar foer Rakel, sa snart han fatt en vink om den vida stoerre
lycka, som vaentade honom och vore laettare att vinna pa annat hall.
Baruks lilla oskyldiga lamm skulle sta skyddat foer den glupske vargens
anslag, medan denne, iklaedd skepnaden av en ruelsefull och botfaerdig
syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles
foertraeffligt.

Och om Rakels boejelse verkligen vore djupare aen blott