risten praest. Tillhoer du den
homoiusianska bekaennelsen? Foerlat mig, att jag uppehaller dig med
denna fraga!

Klemens stannade. Han sag framfoer sig en ung flicka av vackert
utseende, klaedd som slavinna i ett foermoeget hus.

- Jag igenkaenner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du
aer foerelaesaren Klemens. Huru lyckligt, att jag moette dig! Min avsikt
var att soeka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera
ganger och alltid vaent om vid hans doerr. Jag dristade ej ga in, men
icke heller har jag vagat ga hem, foerraen jag fatt tala med honom eller
dig. Huru vael, att jag traeffade dig!

- Vad vill du mig?

- O, jag aer mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en
straeng husmoder, och jag rakade i afton, medan hon var franvarande,
att soendersla hennes dyrbaraste toalettask. Hon plaegar straffa mig
hart foer den minsta foerseelse ... och pa detta konstverk satte hon sa
stort vaerde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade
bort ... och toers nu icke atervaenda, utan att du foeljer med mig hem
och utverkar mig hennes foerlatelse. O, vaegra icke detta, frommaste
broder! Min haerskarinna aer sa straeng, ja, hon aer grym, naer hon aer
vredgad; men annars aer hon god och gudfruktig och nitisk i den raetta
laeran ... och om du, som aer praest, foeljde mig hem, sa skulle hon nog
pa din boen foerlata mig.

Flickan fattade hans hand. Klemens drog den foerskraeckt tillbaka; han
hade aennu aldrig varit en kvinna sa naera. Men han kaende medoemkan med
den stackars slavinnan och ansag foer sin plikt att villfara hennes
boen.

- Aer din haerskarinnas bostad avlaegsen? fragade han.

- Nej, gode broder.

- Jag foeljer dig.

- Jag blir dig evigt tacksam.

Flickan foerde Klemens tvaers oever gatan Kerameikos och in i en graend,
daer hon stannade utanfoer bakporten till prokonsulns palats.

Porten ledde till fruntimmersgarden. De intraedde, utan att nagon
portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vaenta pa garden och
foersvann genom en doerr i portiken. Hon aterkom och foerde Klemens genom
en korridor, i vars aende var en doerr, pa vilken hon pekade viskande:--
Haer! Stig in! Min haerskarinna aer hemma.

Klemens oeppnade doerren och sag sig i en guldglaensande, av vaellukter
uppfylld budoar. Pa en soffa daerinne vilade en kvinna, klaedd i en laett
draekt av spetsar. Skenbart oeverraskad av besoeket, reste hon sig upp
och asag honom med foervanade blickar.

Klemens