och ersatt av
ett romerskt. Nu var allt foeraendrat. Kejsar Julianus hade icke
allenast upphaevt detta foerbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat
judarne atervaenda till sitt gamla faedernesland. Han hade beslutit att
pa det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den
nya medelpunkten foer Jehovas dyrkare, i prakt taevlande med Salomos och
Herodes den stores.

En allmaen haenfoerelse hade fattat judarne. Templets ateruppbyggande och
det pa nytt foedda Israels foerening kring dess heliga murar hade under
deras foertryck och smaelek aldrig upphoert att vara deras hopp. Nu
syntes det naera sitt foerverkligande. Till de stora summor, som
Julianus av statsmedel anslagit at foeretaget, kommo de frivilliga
bidrag, som judarne laemnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar,
de fattige laemnade sin skaerv. Fran Gallien, Britannien, Medelhavets
oear och Afrika stroemmade judarne till Palestina, de fleste icke foer
att bosaetta sig daer, men alla foer att sjaelva fa laegga hand vid
foeretaget. Haenfoerelsen var icke minst i Aten. Brev fran Jerusalem till
synagogan i Aten foermaelde, att grundvalarne redan boerjat resa sig, att
gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som foerraettades under
hymner och jubel, att manga rika, som taevlade med de fattigaste i
outtroettlighet, nyttjade spadar och haevstaenger av silver och icke
ansago purpur- och silvermantlar foer goda att i dem bortbaera gruset.

Det var ibland de kristne en allmaen oevertygelse, att Jerusalems tempel
aldrig mer skulle resa sig, emedan foerstoerelsedomen foer evigt var
avkunnad oever den mosaiska lagen. Mahaenda var innersta
bevekelsegrunden hos Julianus, da han sa nitiskt omfattade tanken att
ater uppbygga samma tempel, ingen annan aen den att komma en slik
oevertygelse pa skam och med sin kejserliga allmakt nedsla de
profetior, pa vilka kristianerna stoedde sin tro. Judarne, som laenge
varit behandlade med oevermod och foerakt, haemtade aeven ur denna
synpunkt ett skael att uppbjuda alla krafter till det stora foeretagets
snara foerverkligande.

Den gamle Baruk ansag sig icke hava gjort tillfyllest, da han laemnade
en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville,
aeven han, lekamligen laegga hand daervid; han ville atminstone hava
framburit en sten till de andra, och han prisade sina faeders Gud foer
lyckan att hava upplevat den tid, som aentligen skulle se Israels hopp
uppfyllt. Nu utrustade han tva skepp, som skulle