er mina boecker, att det finns en grammatiker i dig, om aen
icke en filosof. Ga i morgon till Krysanteus' hus. Begaer att fa tala
med hans dotter, Hermione. Saeg henne, att du varit Karmides'
kammarslav, saeg henne, att du varit icke alldeles likgiltig foer hans
hjaerta, men att du nu saknar bade boja och broed. Du kan skriva. Bed
Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt
ansikte aer hos sadana maenniskor som Krysanteus och Hermione ett
anbefallningsbrev; de skola faegna sig at din oenskan. Krysanteus skall
foerelaegga dig nagot verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig
i hans vetenskap, ifall du taenker, medan du skriver. Han skall ordna
det sa, att du kan bilda din sjael genom samma arbete, varmed du
foertjaenar ditt broed. Och maerker han, att du begagnat dig av detta
tillfaelle, sa skall han fran avskrivare goera dig till sin laerjunge,
foera dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och soener
av romerska senatorer. Daermed aer ju din lycka gjord, Alexander. Du
varder, vad kejsar Julianus aer, en laerjunge av Krysanteus. Du blir
knaekamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln
och ideer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att saega dig, om
icke det, att du frambaer min mantel och taender lampan i bokrummet. Fy,
inga tarar, Alexander! Du aer ful, naer du grater. Ga din vaeg!

En stund efter att Alexander hade avlaegsnat sig, gick Karmides till
det lilla bokrummet invid saengkammaren. Hans ansikte var blekt och bar
staempeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter
vilken han soekt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och
oeppnade boken, men gloemde att laesa och foersjoenk i sina egna tankar.

- Dock, jag maste skriva till henne ... endast nagra rader ... foer
att raettfaerdiga mig ... befria mig fran varje ytterligare tanke pa
henne.

Han steg upp igen, laemnade boken och satte sig att skriva:

"Karmides haelsar Rakel foer sista gangen. Jag tog det steg, vartill min
plikt manade mig, och varav vi bada hoppades fastare knutna de band,
som foerenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det foergaeves.
Naer jag i dag hos din fader anhoell om din hand, foerstummades han av
harm och foervaning. 'Du, hedningen, du, den laettsinnige, liderlige,
utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behoevde ingen utlaeggning av
det; jag behoevde endast se den blick, varmed han ledsagade det.
Tyvaerr, min Rakel, har din fade