r raett. Oss emellan aer en skiljemur,
som ej kan oeverstigas. Ma oedet staedse vara dig vaenligt! Vad mig
vidkommer, har jag varit vis nog att goera mig utledsen pa samma gang
som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att
koepa ett noeje foer, da jag ej ens vill hava alla vaerldens noejen till
skaenks? Livet aer mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort.
Jag gar till ett land, daer man lika litet besvaeras av glaedje som av
smaerta, lika litet av fruktan som av foerhoppningar, foermodligen icke
heller av tankar. Men kan man taenka daer och minnas det foerflutna, sa
torde det haenda, att jag nagon gang vill blanda det gudomliga lugnet,
som njutes daer, med en tanke pa dig."

- Gott, taenkte Karmides, nu aer den saken avfaerdad. Vad har jag kunnat
goera mer foer den arma flickan, aen jag gjort? Har jag icke, foer att
lyckliggoera henne med en saell villfarelse, hycklat foer henne en
lidelse, som laengesedan slocknat? Det var en olycklig stund, da jag
foervirrades av hennes moerka oegon. Hon har gjort mig mer bryderi aen
alla andra kvinnor tillsammans. Hennes oemhet, hennes svartsjuka,
hennes fruktan foer framtiden, hennes olyckliga kaenslighet, som iklaett
sig tusen former foer att plaga mig, allt detta har jag burit med ett
talamod utan like.

Hon aelskar mig! I denna stund goer det mig gott att vila vid den
tanken. Aeven Alexanders tarar behagade mig. Jag aer da verkligen aelskad
av tva maenniskor! Min bortgang skall saledes foerorsaka smaerta hos tva
varelser! En troest foer maenniskonaturen!

Att foersvinna ur vaerlden och efterlaemna ett tomt intet av kaenslor, det
aer en avskyvaerd tanke. Det tomma intet framfoer mig och bakom mig, och
mellan dessa svalg en ohygglig doedsryckning! Nej, nej, atminstone
nagot bakom mig!

Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes
faders rikedomar. Vad hade da skett? Jag hade rest till Bajae, foer att
med havssaeltan aterstaella mina livsandar. Jag hade ater boerjat njuta
--en liten tid och mer av vana aen av ungdomslust--hade daerefter
hemfallit at laekaren och besvurit honom odoedliggoera en usel tillvaro.

Epikuros' laera aer den saemsta, som en maenniskohjaerna frambragt. Jag
avskyr denna fega laera att njuta mattligt foer att njuta laenge. De soeka
noejet, men ga att uppblanda det med en stadigvarande fruktan foer
oeverdriftens foeljder--och daerfoer finna de icke vad de soeka. De blanda
gudarnes vin med maenniskonaturens