- Vad har du att saega? fragade Karmides.

- Nagot, som torde foerefalla dig underligt och vagat, svarade Petros.
Vi kaenna varandra sa foega, och likvael far du hoera, att jag vill
inblanda mig i foerhallanden, som synas roera mig alls icke och dig helt
naera...

- Det aer gott. Lat endast hoera vad det aer.

- Min vaen, jag har flera naetter droemt om dig, sist foerliden natt, och
da sa livligt, att jag i dag kaent en oemotstandlig oenskan att samtala
med dig. Jag skulle uppsoekt dig, ifall jag icke moett dig haer. Vad tror
du i allmaenhet om droemmar?

- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt:
hos mig aero de ingivelser fran magen, hos dig foermodligen fran
himmelen. Vad droemde du?

- Jag har tre naetter efter varandra sett dig sta vid randen av en
avgrund, och jag fraelste dig fran att falla daeruti.

- Och det var detta du ville foertaelja mig?

- Nej, jag vill aeven saega dig, att jag tror pa vissa slags droemmar.
Det finns droemmar, som sjaelva baera ett oemotstandligt vittnesboerd om
sin sanning. Jag aer i denna stund oevertygad, att Foersynen utsett mig
till sitt redskap att raedda dig fran ofaerd.

Karmides vart uppmaerksam. Petros fortfor:

- Jag har fragat mig sjaelv: vilken aer den olycka, som hotar Karmides?
Och huru skall jag kunna hjaelpa honom? Det aer ju sa mycket, som
skiljer oss at, som nekar mig hans foertroende. Vara banor hava
hitintills aldrig sammantraeffat, min askadning av livet aer en helt
annan aen hans, var vaerldserfarenhet sa himmelsvitt olika. Han skulle
icke foersta mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjaerta;
han skulle kanske icke ens vilja hoera mig. Da jag fragade, vilken den
olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, sa fann jag intet annat
svar aen detta: hans olycka aer det, som han sjaelv betraktar som sin
lycka, och du skall foergaeves kunna aendra en asikt, vilken sa att saega
aer grundad i hans blod, hans ungdom, de gavor och foeretraeden, varmed
naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till noejen, njutningar,
sinnesrus. Du foermar haer intet; endast tiden kan utraetta nagot. Den
dag skall vael en gang komma, da han med vedervilja stoeter njutningens
baegare tillbaka, om aeven raeckt av den skoenaste hand. Han skall da
sjaelvmant sansa sig. Du kan aennu ingenting utraetta ... Men droemmen
aterkom. Du var redo att kasta dig i braddjupet; du gick ej med lyckta
oegon till dess rand; du gick med oeppna, du sag det, ditt an