uslaste draegg, som aer feghet. En
sadan blandning var mig vaemjelig. Jag soekte njutningen oblandad och
gick min bana utan att se till hoeger eller vaenster.

Andra akten av livet aer haerlig. Den foersta aer intetsaegande, den tredje
trakig, den fjaerde neslig. Jag har alltid avskytt alderdomen.
Foerfattarens vaelvilja yppar sig, pa bekostnad av hans snille, daeri att
femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--

Dessa betraktelser aterfoerde Karmides' tankar till boken, som han
oeppnat. Det var en avhandling om doeden. Pa sadana verk var den
helleniska bokvaerlden rik. Troestegrunder mot doeden utgjorde foer
filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelaera.

Som en resande hoeves ville Karmides i foervaeg veta nagot om det land,
dit han beslutit faerdas.

Foerfattaren uppstaellde foerst den fraga, om det foer maenniskans lycka aer
baettre att omsorgsfullt undfly varje tanke pa doeden eller i tid vaenja
sig daervid foer att icke gripas av fasa och mista sin jaemvikt, naer den
oundviklige nalkas. Han kallade doeden med de mildaste smeknamn--en
ljuv droemloes slummer, soemnens broder, ett atervaendande i moder Jordens
skoete, en av den goda Naturen sjaelv foeranstaltad upploesning av var
kropp och dess bestandsdelars blandning med vaenliga element--och han
undrade daeroever, att mangen hade foeredragit det foerra medlet framfoer
det senare. Det lugn, de daerigenom hoppas vinna, hotas ju varje
oegonblick, ty naturen oeppnar foer vara oegon gravar i tusental,
oraekneliga varelser med liv och kaensla omkomma varje oegonblick. Vilken
foerskraecklig angest maste ej gripa den, som till och med i sitt friska
tillstand, med ofoersvagade nerver ej laerde foerdraga tanken pa doeden,
naer han slutligen angripes av en sjukdom, naer denna sjukdom goer
framsteg, naer laekaren tvekar, naer laekaren oeverger honom! Endast fega
och tankloesa maenniskor kunna foerdenskull vaelja ett medel, sa
otillfoerlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav
foerfattaren, att aeven foer jordens aedlaste och tappraste stammar,
hellenerna och romarne, var doeden ett skraeckord, av lagen foerbjudet
att naemnas vid offerhoegtidligheterna och andra festliga sammankomster,
av hoeviskheten utvisat fran enskilda saellskapskretsar.

Detta, fortfor foerfattaren, visar hvilka djupa roetter avskyn foer doeden
likvael aeger i maenniskonaturen. Denna avsky maste oevervinnas, savida
icke sjaelens klarhe