un, som doeden foerseglat och foerruttnelsen
ater oeppnat, I foert den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock
med tveggehanda tungomal. Till er, vaerldens barn, saeger han: njuten,
medan tid aer, ty I skolen en gang vara lika haloegda, koettloesa, kalla
och stumma som jag. Till mig aer hans sprak ett annat. De tomma
oegongroparna hava blickar, som fraga mig: vad goer du haer? Mina barn,
denna fraga, riktad till en katekumen, aer foerebraende och hotande. Hon
foerskraecker mig vael icke, men hon noedgar mig ga. Jag voerdar glaedjen
och erkaenner noejets konungsliga raettigheter. Jag erkaenner dem, aeven
naer det rasar som tyrann. Jag erkaenner dem, men laemnar, lik Petus,
radkammaren, tills det ater foer sin spira med sansad hand. Hellre aen
att goera uppror avlaegsnar jag mig. Daermed fredar jag tillika min
katekumeniska kaensla och min teologiska oevertygelse. Jag gar foer att
atervaenda, naer samtalet, som nu synes mig male praecinctum, illa
goerdlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det aer pa detta saett jag
loeser det stora problem, som jag gjort till uppgift foer en levnads
forskning, huru naemligen foerena levnadsglaedjen med katekumenens
plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som alaeggas mig av min tro,
samma tro, som det hoega och heliga majestaetet, Konstantius Augustus,
min kejsare och herre, sa varmt bekaenner, och som daerfoer boer sta hoegt
oever varje inkast--huru, saeger jag, foerena dessa skyldigheter med
njutningen av ett sadant foertjusande umgaenge som edert.

Annaus Domitius hade talat ut. Han toemde sin baegare och avlaegsnade
sig.

- Vid Dionysos, en haerlig foerevaendning foer att ga och intaga ett
vomitiv![2] utbrast Karmides.

[2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i
skick att foernya dryckeslaget.

- Daer ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.

- Aelskliga Myro, fortfor Karmides, naer han talade om en illa goerdlad
kiton, sa anspelade han vael icke pa din?

- Nej, han anspelade pa Praxinoas, infoell Olympiodoros; Praxinoa, du
foerstar alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast laera
dig bade de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, sa att du
haedanefter kan skilja mellan bada slagen samt undga att sara savael en
katekumenisk kaensla som en teologisk oevertygelse.

- Praxinoa, infoell Karmides, tag icke Olympiodoros till laerare! Hans
konst att ordna en kiton aer foermodligen icke stoerre aen hans konst att
dikta