de voro endast fa, som avhoello sig daerifran,
ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig oevergang till den
gamla laeran. De galliska legionerna hade redan foerut avsvurit korsets
fana och upprest de gamla baneren, pa vilka stod tecknat: Romerska
Senaten och Folket. De kejserliga aembetsmaennen foeljde i massa
legionernas foeredoeme. Det var ett skadespel, som a ena sidan kunde
glaedja den gamla laerans vaenner, men a andra sidan maste uppfylla dem
med foertvivlan om maenniskonaturen och avsky foer tidens uselhet.
Kristendomen syntes vilja vika utan vald. Det var som om
maenniskoslaektet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i
ensligheten, och solen sken pa maenniskosvaermar, i vilka de, som
fasthoello sina faeders laera av from oevertygelse eller av omtanke foer
den hotade odlingen eller av kaerlek till den republikanska frihetens
skugga, foersvunno i maengden av de lycksoekare, som omfattat samma laera
foer att vinna kejsarens ynnest och enskilda foerdelar.
Legionernas avfall var ej det enda foer kristna kyrkan nedsaettande
skadespel, som Krysanteus och Hermione asago i Konstantinopel.
Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne foer de olika kristna
meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, foer att
oevertala dem till enighet eller atminstone beveka dem att leva i fred
och foersonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man sag praester
av det nyss radande homoiusianska partiet, praester av de nyss med eld
och svaerd foerfoeljda, sinsemellan lika fientliga homousianska,
novatianska och oevriga bekaennelserna. Om det var Julianus' uppsat att
foerlusta sig och sina gaester med asynen av de kristna praesternas
foerdaerv och ilska, vann han sitt mal. Det kejserliga majestaetet kunde
lika litet som blygseln foer ett ovaerdigt uppfoerande infoer hedniska
filosofers oegon halla ordningen vid makt. Moetets medlemmar oeverskreko
varandra, okvaedade varandra med de groevsta skymford, anklagade
varandra foer de graesligaste brott. Julianus ropade flera ganger
foergaeves:
- Hoeren mig da, I kristianska praester! Vara fiender Germaniens
barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hoert mig!
Julianus och Krysanteus hade dagliga foertroliga sammankomster, pa
vilka de oeverlade om baesta saettet att rena den gamla laeran, bringa
henne i oeverensstaemmelse med tidens krav och till klarhet i henne
utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en maenniskoslaektets
foerbaettring. Att dess
|