loevat den aldriga, at Apollon helgade lunden och baeddat drivor i
dalen. Krysanteus och Hermione funno templet oede. Dess siste praest,
den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gang
gaestat, var doed; hans tjaenarinna hade flyttat till den naerbelaegna
staden. Naer Krysanteus och Hermione laemnade templet--Hermione
foerdjupad i minnena fran den natt hon daer upplevat--varsnade de en
man, som langsamt steg uppfoer den ena av dalens branta vaeggar och
foersvann bakom en klippa. Han bar hjaelm pa huvudet, svaerd vid sidan,
men var i trots av den straenga koelden endast skyld av ett djurskinn
kring midjan. Anlaend till staden, hoerde Krysanteus daer, att det
roevarband, som innaestlat sig i Parnassens klyftor, aennu fortfor att
haerja i omgivningen.

Stadsboarne trodde sig veta, att fridstoerarne tillhoerde den kristna
sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius pabjudit
utrotningskrig, och som under mangariga foerfoeljelser hade urartat till
ytterlig vildhet. Flyktande fran sina nedbraenda byar till oedemarker
eller otillgaengliga bergstrakter, hade de daer ordnat sig till
roevarband, som oroade de afrikanska provinserna och aeven andra nejder
pa andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma
undan.

Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa
fran boerjan endast utgjort ett litet antal, men smaningom oekats med
rymda slavar och soldater samt missdadare av varjehanda slag. Icke nog
haermed. Bland de ensligt boende herdarne och akerbrukarne i de
parnassiska daelderna hade de vunnit manga anhaengare at sin tro, och
dessa med sina familjer hade icke tvekat att laemna lugnet och
torftigheten i sina hyddor foer att med trosfraenderna dela deras vilda
levnadssaett.

Krysanteus besloet att uppsoeka dessa donatister. Stadsboarne avradde
honom fran det vadliga foeretaget, men han stod fast i sitt uppsat.
Hermione ville foelja honom; han gav henne lov daertill. Ledsagade av
vaegvisare, som kaende bergstrakten, begavo de sig ditin. Det droejde
icke laenge, innan de moettes och anhoellos av nagra i lumpor klaedda, men
vaelvaepnade karlar, som, foervanade oever deras djaervhet, nalkats dem,
icke foer att plundra, utan foer att fraga dem om deras aerende och om
meningen med deras resa.

Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar
Konstantius avlidit och makten oevergatt i haenderna pa Julianus, en man
tillgiven ingen av de kristna bekaennels