i staden. Haendelser kunna intraeffa, sa oedesdigra och likvael sa
oegonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i naesta
stund aer utanfoer hans omkrets och star utlevat bland nya foerhallanden.
Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andaektiga eller nyfikna
homoiusianer, och de kaenslor, som foert dem dit, hade ingalunda svalnat
under tempelvalvet. Vad man sett och hoert, vad man aennu sag och hoerde,
hade tvaertom uppdrivit kaenslorna till svindlande hoejd.

Da man intraett genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta
langskeppet, som bildades av vaeldiga, fran antika tempel tagna
kolonner, foerenade av valvbagar och stigande mot ett tak av tre
kupoler. Oever sidoskeppen voro kvinnornas laektare. I bakgrunden det
upphoejda koret med altaret. Framfoer detta under den mellersta kupolen,
daer mittskeppet och tvaerskeppet korsade varandra, ett skrank med tva
stolar, den ena foer foerelaesaren av evangeliet, den andra foer
predikanten. Skymning radde i hela det vidstraeckta rummet med undantag
av koret, genom vars hoega foenster en ljusmassa stroemmade oever
katafalken, varpa Simon pelarhelgonet vilade.

Kring katafalken uppstego vaelluktande skyar ur roekelsekar och omgavo
helgonet, medan de sakta hoejde sig mot korets kupol.

Skeppens mosaikgolv, laektarne, pelarnes baser, foensterfoerdjupningarna,
vaeggutsprangen upptogos av maenniskor. Endast koret och rummet naermast
skranket voro fria fran traengsel. De voro foerbehallna praesterskapet i
och foer de heliga ceremonierna.

Ej langt fran skranket, mitt emot predikstolen, hade man staellt de
kaettare, som voro livdoemda foer hemlig gudstjaenst. Daer voro maen och
kvinnor, gamla och unga, foermoegna medborgare och fattiga slavar. Deras
armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.

Man hade at kaettarne utsett denna plats, emedan det var till dem
predikanten aemnade rikta sitt tal, och foer att de staendigt skulle se
framfoer sig honom, som de sades hava moerdat.

Deras avraettning skulle aega rum efter gudstjaenstens slut.

Mellan denna grupp och det pa katafalken vilande liket voro
foersamlingens blickar delade. Naer roekelseskyarna glesnade och
avsloejade Simons bleka ansikte, foerekom det de raettrogne, som om hans
laeppar ville oeppna sig foer att styrka anklagelsen, som om hans drag
foervrede sig foer att skraemma moerdarne. Man vaentade ett underverk. Det
viskades, att Petros ville akalla himmelen, att ett sadant matte ske