ljde hans foeredoeme. Man hoejde svaerd och skoeldar i luften. Utefter
linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!

De fran Akropolis nedtagande skarorna instaemde jublande. Daerefter kom
ordningen till kristianerna. De behoevde endast sansa sig nagot, fa en
klar uppfattning av staellningen och siktas fran de vildaste
troskaemparne och blodsmaennen, som sjaelvmant smoego bort--foer att, aeven
de, av alla krafter foerena sig i hyllningsropet. All oeverhet aer ju av
Gud, och oeverheten baer icke svaerdet foergaeves.

Toersten efter kaettareblod hade med ens foersvunnit. Skoevlingslystnaden
och det enskilda hatet, klaedda i den raettrogna teologiens mantel,
funno foer gott att smyga undan och goemma sig, varhelst de kunde. Den
nyss sa ursinniga hopen var skingrad som agnar foer vinden. Nagra
skyndade till sina hem, instaengde sig i sina rum och bado till Gud foer
den raetta laeran, som nu hotades av en foerskraecklig framtid. Andra--och
de voro vida flera--foerundrade sig oever sig sjaelva och foermadde
icke begripa, att det lilla "i", som skiljer homoiusion fran
homousion, nyss kunnat foerefalla dem sa stort och viktigt. Nu var det
foer deras oegon minskat till en omaerklig prick; ja, vid naermare
besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla laeran och
kristendomen ingalunda vore sa skiljaktiga--att klyftan mellan baegge
ingalunda vore bredare, aen att man kunde ha en fot pa vardera sidan
och i denna staellning avvakta framtiden. Men de fleste baevade foer
efterraekningar. De moerdade atanasianernas blod ropade ur jorden, och
antingen deras trosfraender eller den kejserliga makten bleve deras
haemnare, maste haemnden varda foerskraecklig. De blodiga trofeerna fran
Kolyttos hade fallit ur segrarnes haender och lago nu stroedda pa
gatorna. De som faergat haenderna i kaettarblod skyndade att omsorgsfullt
tvaetta dem. Allteftersom underraettelsen om Konstantius' doed och
Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig oever staden, bortsopade
hon de kringstroevande homoiusianska hoparna; och de patruller av
legionaerer eller vaepnade medborgare, som snart genomtagade alla gator,
funno intet motstand, inga oordningar att daempa.

Sa snart Annaeus Domitius ordnat truppfoerdelningen oever staden, begav
han sig, foeljd av Pylades i spetsen foer en centuria soldater, till
storkyrkan.

FEMTONDE KAPITLET.

En uppstandelse fran de doeda.

De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som
timat