sterskapet pa hans
tid foer flitigt visade sin foermaga att uppvaecka doeda, och uppmanade
det att daermed upphoera, emedan sadana underverks aendamal att vittna
foer den raetta laeran mot kaetteri och hedendom redan vore vunnet.

Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hoernpelaren till
tvaerskeppet, och vars asyn staerkt de livdoemdes mod, traengt sig genom
hopen, som skilde honom fran koret, och naermat sig prokonsuln. Han
adrog sig genast Annaeus Domitius' uppmaerksamhet genom den tysta, men
synliga hyllning, som dessa aegnade honom.

Mannen vaexlade nagra ord med prokonsuln av Akaja, och naer han kort
daerefter vid Annaeus Domitius' sida, omgiven av sina trosfraender
laemnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig aega, flugit genom
soldaternas leder, meddelat sig praesterna, fortplantat sig till
menigheten, sa att alla oegon voro faesta pa honom och ett sorl av
roester ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.

SEXTONDE KAPITLET.

Under den nye kejsaren.

Aftonen av den dag, da ovan skildrade haendelser intraeffat, emottog
Krysanteus ett handbrev fran kejsar Julianus, vilket atfoeljdes av en
offentlig skrivelse fran denne till folket och radet i Aten.

Genom anslag, faesta pa tempeldoerrarna och stamhjaeltarnes stoder,
kallades atenarne foeljande dag till allmaen folkfoersamling foer att hoera
kejsarens skrivelse upplaesas. Pnyx, samma kulle, daer atenska folket
under sin storhetstid oeverlade om krig och fred, om sin inre politik,
om beloeningar och straff, om skadespel och fester, bevittnade anyo en
folkfoersamling. Flera tusen medborgare infunno sig hoegtidsklaedda;
Annaeus Domitius i spetsen foer de kejserliga aembetsmaennen anlaende till
staellet i hoegtidligt festtag; ett roekoffer till de himmelska makterna
foerraettades infoer folket av en kransad, purpurklaedd offerpraest; den
nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus upptraedde pa Demostenes'
talarestol och foerelaeste Julianus' brev till folket och radet i Aten.

Detta brev, ett vaeltalighetsprov, vaerdigt de stora och snillrika
folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde foer de omstaendigheter,
som noedgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus
haenskoet till atenska folkets omdoeme, om det i hans gaerningar och
bevekelsegrunder kunde finna nagot tadelvaert. Denna oedmjuka hemstaellan
asyftade icke att smickra atenarnes fafaenga. Foer Julianus var det en
hjaertesak att finna sina handlingar gillade