altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjoed
dem knaeboeja. De lydde icke. Soldaterna maste boeja deras knaen med vald
och trycka dem ned mot altarringen.

Naer Petros raeckte dem hostian, moette henne sammanpressade laeppar,
hopbitna taender. Personligheten tillgrep det sista medlet att spaerra
sitt heliga omrade mot yttre vald.

Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan
flitigt anvaent, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.

Ett verktyg frambars, varmed de motspaenstiges munnar uppbaendes och
hostian nedskoets deras svalg.

Den foerste, som underkastades detta vald, kaende sina laeppar knappt
befriade fran det ohyggliga verktyget, foerraen han foersoekte utspotta
hostian. Men naer det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet
och utbrast i jaemmerrop.

Under detta skadespel tonade genom valven alltjaemt sangen om Guds
lamm, som borttager vaerldens synder.

Bland praesterna, som stodo i koret, visade sig en orolig roerelse. Man
sag i deras grupp en man, vars ankomst oeverraskat dem, och som nu, i
trots av foersoeken att kvarhalla honom, skyndade fram till altaret.
Mannen var Teodoros. Hans ansikte var oeverskoeljt av tarar, men da han
nu hoejde sin roest, ljoed den kraftig av harm och smaerta.

Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros
talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en laera, som vill helga
maenniskan, men ej doeda det ofoerytterligaste i hennes vaesen, bjoed han
Petros att lossa de fangnes band, befallde han biskop och foersamling
att nedkasta sig i stoftet och akalla om foerbarmande den Gud, vars
vrede de samkade oever sig, eller ville han, Teodoros, vaepna sig med
Elias' ande och kraft till att nedkalla eld fran himmelen oever deras
huvuden.

Medan han utsaende dessa vingade ord hoerdes vapenskrammel fran kyrkans
tvaerskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den ofoervaegne
talaren, voro den haepna, uppskakade foersamlingens oegon faesta pa en
hjaelmklaedd, spjutbaerande skara, som intraengde i koret och omringade
altaret.

I spetsen foer soldaterna sags prokonsuln av Akaja.

Petros vart hoegeligen oeverraskad vid denna anblick. Han avbroet
foerraettningen vid altarringen och gick Annaeus Domitius till moete.

- Du haer, min son? Vad har foeranlett din sa ovaentade aterkomst?
fragade biskopen bleknande, men utan att foerlora fattningen.

- Jag har aterkallats hit av det foerfaerliga upplopp, so