teruppvaeckte och laegger sitt oera till
hans mun. Daerefter fatta praesterna katafalken, lyfta den pa sina
skuldror och baera den med Simon till ett foer praesterskapet avskilt
rum.

Petros uppmanar foersamlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker pa
knae och leder foersamlingens boener. En segerhymn uppstaemmes:
jubelsangen om Kristus' seger oever doeden.

Naer psalmen aendat, foerkunnar Petros vad den atervaeckte viskat i hans
oera: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gang
kunna hoeras, men icke mer atergivas, burna fran lammets tron av ett
till jorden aterkommet blodvittnes ande.

Fran hopen av de bundna kaettarne hoerdes en roest, som ropade:--Du
ljuger. Herren skall straffa dig.

Pa dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som pa
den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina boener, och de
voro oevertygade, att Simons laeppar hade vittnat om sanningen av deras
laera. De a sin sida tillaempade pa Petros allt vad denne sagt om
Atanasios och funno det icke underligt, att en kaettare, som vraengde
Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vraenga utsagor fran
doeda, som uppstigit ur graven.

Atanasios' och nicaenska kyrkomoetets anhaengare, de bundne och livdoemde,
som kallades kaettare, laeto saledes icke beveka sig att oevergiva sin
tro. De voro redo att doe foer henne. Med en sadan doed foeljde ju
martyrkronan, det baesta av det efterstraevansvaerda, det, foer vilket sa
mangen med haenfoerelse kastat sig i doedens armar.

Petros, uppbaeraren av den haerskande kyrkans raettigheter och plikter,
hade saledes fruktloest anvaent oevertygandets vapen. Det aterstod att
nyttja vald. Kaettarne skulle foere sin avraettning emottaga den heliga
nattvarden, och detta maste, foer deras sjaelars fraelsning, ske efter
det homoiusianska ritualet.

I langa, hoegtidliga toner ljoed genom kyrkan sangen om Guds lamm, som
borttager vaerldens synder. Petros och den aeldste presbytern traedde
inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet vaentade sina
gaester.

Och dessa framfoerdes, nagra i saender, med bakbundna haender av
soldaterna. De straevade emot, de soekte slita sina band foer att
foersvara sig, och naer det icke lyckades, kastade de sig till golvet
foer att lata slaepa sig till altarrunden. Deras foertvivlan gav sig luft
i genomskaerande rop, som blandades med den hjaertgripande sangen:--O
Guds lamm, som borttager vaerldens synder!

Framslaepade till