riga riket.

I denna kamp vaepnar sig djaevulen med det maenskliga foerstandet, vari
han inblaser en villoande, som lockar maenniskan att uttraeda ur kyrkans
maektiga trollkrets. Utanfoer denna hemfaller hon at honom. Och tiden
matte vara naera sin fullbordan, ty kaetteriet utbreder sig med graeslig
hast oever jorden. Antikrist aer redan kommen. Skapelseboken vittnar,
att de fallna Guds soener, de onda andarne, naermat sig maenniskornas
doettrar. Antikrist aer son av djaevulen med en jordisk kvinna. Han gar
omkring pa jorden, infinner sig vid kyrkomoetena, klaeder sig i
praesterlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.

Predikanten avbroets i boerjan ofta av brusande bifallsrop och
handklappningar. Men dessa foerstummades under talets fortsaettning, ty
Petros' roest vart sa genomtraengande, hans vaeltalighet sa
oevervaeldigande, som om han lanat ljungeldens sken och gravens moerker
till den tavla, han malade foer menigheten av antikrists framfart och
de yttersta tidernas foervillelser. Ahoerarne baevade. Tusen bleka,
skraemda anleten voro vaenda mot talaren. Hans mun var braennpunkten foer
de tusendes blickar. Vid de uppehall han gjorde radde en hemsk
stumhet, som i naturen efter ett askslag, och maenniskorna daer nere i
skeppens, daer uppe i galleriernas halvskymning syntes foerstenade.

Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig pa knae. Hans
tarfyllda oegon voro faesta pa de bundna atanasianerna, med blickar, som
varkunnade sig oever deras fall och anropade dem att omvaenda sig.

Petros vaende sig daerefter till de naervarande atanasianerna. Han
uppmanade dem att avsvaerja djaevulen och den kaetterska villfarelse,
denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras oede inom kort skulle
vara avgjort foer evigt, att doeden vaentade dem utanfoer kyrkans murar.
Han fattade timglaset vid sin sida och paminde dem, att deras snart
var utrunnet--att det sedan vore foer sent. Han pekade pa den rysliga
skepnad, som vilade framfoer altaret pa den svartklaedda katafalken, pa
honom som de moerdat--och vid hans ande, som nu med alla aenglar,
helgon och blodvittnen kring lammets tron foerkunnade Guds aera och
homoiusions sanning, besvor han dem att atervaenda till den enda
saliggoerande laeran.

Medan han talade sa, mumlade de bundna kaettarne till varandra:--Mod,
mod! Var stark i tron! Foerlossningen nalkas!

- Hustru, baeva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se pa
honom! Pa honom vid