haerskare
Julianus.

Allmaen tystnad foeljde dessa ord. Yttrade nagon timme foerut, av vilka
laeppar som helst, skulle de varit hoegfoerraediska och medfoert doeden. De
ljoedo djaerva, foerfaerliga aeven nu, fran Annaeus Domitius' laeppar, aeven
haer bland maenniskor, at vilkas innersta oenskningar de gavo verklighet
- som av dem hade att vaenta liv och raeddning undan en oeverhaengande
fara--som i den haendelse, de foerkunnade, sago mer aen sin egen lycka:
en borgen foer romerska rikets fred, maensklighetens vaelgang, sanningens
seger. Det var, som om varje enskilt hjaerta i denna foersamling kaent
med hjaertat i haevdernas barm betydelsen av detta skifte. Men naer den
foersta haepnaden var oeverstanden, skyndade man, envar pa sitt saett, att
giva luft at en kaensla, som ej foermadde uttrycka sig i ord. Krysanteus
och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning;
andra omfamnade varandra, andra jublade hoegt.

Prokonsuln sade till Krysanteus:

- Jag aeskar nu ditt verksamma bitraede till ordningens aterstaellande.
Du aer icke foergaeves atenarnes arkont. Lat oss genast skrida till
verket! Dina trosbroeder aero ju till betydligt antal samlade pa
Akropolis?

- Ja. Vill du, att vi vaepna dem?

- Du uttalade min tanke.

- Jag ansvarar foer deras vaerdiga och sansade uppfoerande. De hava
ofoerraetter att haemnas, men skola oeverlaemna haemnden at gudarne och
Julianus.

- De skola foelja dig, sin ledare ... det aer nog. Det passar just
foertraeffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel
...

- Och att jag har nyckeln till opistodomen, daer vapnen foervaras. Jag
star till ditt foerfogande. Skall jag genast ga dit upp?

- Vi foelja varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade
prokonsuln leende och med en anspelning pa Konstantius' hovmaens gyckel
oever Julianus, ty det aer ju du, som laert var kejsare krigskonsten i
Akademias traedgardar. Du har heder av din laerjunge. Germaniens skogar,
frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke,
tillade han till Hermione, som hoell sin faders hand och lyssnade till
de aennu fortfarande ropen daerutanfoer, frukta icke, min aedla Hermione.
Vi ga att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, foelj oss till
Akropolis, innan du atertager befaelet oever palatinerna!

Annaeus Domitius laemnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.

Maengden traengdes, skuffades och ropade, aennu som foerut, utanfoer
por