der
och kunde utskicka sina praester som sjaelvskrivna ledare av hopen.
Dessa skulle otvivelaktigt avvaerja faran fran Krysanteus och rikta
poebelns raseri at andra hall.

Efter dansens noejen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
en foermaga, som bidrog att halla saellskapets staemning pa hoejdpunkten.
Sjaelva taerningarna, som under desserten framhades, slogos ur braedet av
det ystra glammet. Gaesterna betjaenades av utvalda slavgossar, vilkas
langa lockar Olympiodoros foeredrog framfoer servetten, naer han mellan
raetterna torkade sina med parfymerat vatten oevergjutna haender.
Konversationen var icke blott yster utan gudloes. Foergaeves paminde
Annaeus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
att man borde skona hans religioesa kaensla och teologiska oevertygelse;
man skrattade at kristianernas trehoevdade gud, liksom at den gamle
giktbrutne Zeus. Det var ett han utan graenser, och hade Olympen aennu
aegt en ljungeld, maste de vilda haedelserna nedkallat honom oever
saellskapets huvuden.

[1] Maesterkock.

Man grinade at den dumma tron pa sjaelens odoedlighet och prisade den
visa laera, som bjuder att leva, sa laenge man lever. Man var nio vid
bordet; man ropade pa den tionde, pa benrangelsmannen. Och
benrangelsmannen, som var redo, emedan han, daer gaesterna sa fordrade,
aldrig borde saknas i ett vaelfoersett och gaestfritt hus,
benrangelsmannen infoerdes och fick saete mellan gaesterna, pa en av de
svaellande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man foerde
baegaren till hans mun och hanade honom, emedan han icke kunde dricka.

Haerunder intraedde taffeltaeckaren, viskade nagot i sin herres oera och
gick.

Annaeus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den
stora, mitt pa bordet bland dessertens laeckerheter staende balen, till
dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga
sig saellskapets oera.

Han lade bort murgroenskransen, tog en min av allvar och vaerdighet och
sade:

- Barn, jag naemnde nyss ett ord om teologisk oevertygelse. Det ordet
var allvarligt, alltfoer allvarligt foer att ej varda en foerbisedd
fraemling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra fran
edra laeppar. Jag aelskar glaedjen, mina barn, men gloemmen ej, att jag aer
katekumen! Sjaelv paminnes jag haerom genom ankomsten av denne magre,
lugne, tigande, hoegtidlige gaest, vars koettloesa panna I kransat med
aengens rosor, till vars m