erna foer salens foenster. Rummet upplystes av lampors festliga
sken.

Ej heller fanns, sedan tva till tre timmar foerflutit, nagon i
saellskapet, om icke Annaeus Domitius, som paminde sig, att det var full
dager daerute. Daertill bidrogo ej endast lamporna, utan aen mer de
ljuva, foerraediska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
baegarne.

Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
Karmides hade oeppnat det med en gaespning, det sista sparet av en
orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse oever morgonen och
morgonrodnaden, foeretraedesvis den, som stralade pa de fyra damernas
kinder.

Annaeus Domitius, den av statsgoeromalen nedboejde, var icke otacksam foer
sina gaesters bemoedande att foerstroe hans sinne. Hans glaettighet vaexte
med de oevriges. Vi vilja anmaerka, att Annaeus Domitius bland nyktra
maenniskor var prokonsul, patricier och romare; sjaelve hans foertrogne
unge vaen Karmides paminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
faunartad Annaeus Domitius. Men en sadan fanns och vaentade blott pa
tjaenligt tillfaelle och laemplig omgivning foer att avkasta masken och
framtraeda i hela sin befaengdhet. Under hovmannen dolde sig en
naturmaenniska, som, naer hon slaepptes loes, gav sig luft i den
tokigaste, mest otyglade munterhet.

Emellertid voro de bud, som Pylades avsaende till villan, emottagna av
en slav, och chiffertavlorna, de medfoerde, oeverlaemnade till
prokonsuln, som laeste dem, utplanade det skrivna med sin stylus, drack
och skaemtade, utan att deras innehall syntes kvarlaemna en allvarsam
tanke pa hans feta, skinande och leende ansikte.

Han drack, kredensade pokalerna at Myro och Praxinoa, skrattade,
beraettade kaerlekshistorier och skaemtade plumpare, ju stoerre verkan
vinet och munterheten visade sig ha utoevat pa hans gaesters livsandar.

Rodnaden, som faergade hans kinder, steg smaningom oever hans panna och
oevergoet den kala hjaessan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
mogen, svaellande druva. Men detta foerebud till faunens snara
framtraedande roejde sig icke, innan de andra gaesterna boerjat tillata
sig friheter i ord och gaerning, foer vilka lamporna borde slocknat, om
de aegt den ringaste kaensla av blygsamhet.

Musiken, som utfoerdes av osynliga konstnaerer, tycktes foelja
ingivelserna fran den ande, som livade saellskapet. I boerjan ljuv och
smaektande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
slavarne, som voro