foer honom bestaemda saengkammaren, och
snart var aeven han foersaenkt i droemmar. Han droemde om Rakel och
Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga taerningkast, om
fordringsaegare och sjaelvmord.

Morgonstjaernan slog upp oegat, och i koeksvaerlden radde den livligaste
verksamhet. Vid pass tva timmar daerefter vaknade Karmides vid tonerna
av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas staemma; hon graelade
pa slavinnan, som friserade hennes har. Medan Karmides lyssnade till
dessa ljud och foerbannade de usla droemmar Annaeus Domitius hade
bestaellt foer sin gaests raekning, infunno sig slavar, som buro honom i
badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och maengt med ljuva
parfymer, frottoererna maestare i sitt slag, som borde kunnat atergiva
en gubbes lemmar ungdomens spaenstighet. Karmides kaende sig foeryngrad
under deras haender och maektig av alla moejliga epikureiska vapendater.
Fran badet bars han till ett rum, daer konstnaerer av olika slag vaentade
honom, konstnaerer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
teg och foertrodde sig lugnt at sitt oedes blida makter. Samtliga
artisterna utfoerde sin sak vael. Rakkniven foerdes av den laettaste hand,
lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades a la Foibos Apollon,
toalettpenseln gjorde strecket, som hoejer oegats glans, varefter
Karmides ifoerdes kitonen och sandalerna och visades till
samlingsrummet.

Haer vaentades han av de andra gaesterna, som var foer sig undergatt samma
behandling. De kunde saledes icke vara annat aen morgonfriska. Ocksa
var hugsvalelsen redan i full gang. Karmides hoerde pa avstand skratt
och glada roester.

Ett samkvaem, som boerjade sa tidigt pa morgonen, var nagonting ovanligt
och retande. Samtliga de naervarande upptraedde i morgontoaletter, bland
vilka damernas utmaerkte sig foer genomskinlighet. Damerna voro av tva
slag: de staendiga och de tillfaelliga. De staendiga voro Myro och
Praxinoa; de tillfaelliga voro tva unga syriska slavar, som den
kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
klaedde vael. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
gang intet spar till avundsjuka, men manga av stark dragningskraft och
vaexande foertrolighet. Och naer inga missljud fran detta hall stoerde
glaettigheten, varifran skulle de da komma?

Vi veta, att dagen var mulen, men aeven om morgonsolen skinit med sin
klaraste glans, skulle svarligen en strale funnit vaeg genom de tjocka
tapet