llnad likvael i krafter! I trots av de gra
lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en
yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios
foer sitt stora verk och genomstroemmade honom med liv ur livets kaella.
De hade vid lampan samtalat om den foerfoeljda raettroende foersamlingens
tillstand i Aten. Batyllos hade fatt uppraekna de fastare i tron bland
maennen, Tabita dem bland kvinnorna, och foertaelja huru de i loendom
samlades foer att hoera det ofoerfalskade ordet, huru de levde med
varandra i endraekt och foerdragsamhet. Vid manga av de namn, som
naemndes, hade Atanasios visat, att han kaende deras aegare; han maste
saledes hava ett minne, som omfattade hundratusentals vaenner, spridda
i alla staeder oever jorden. Daerefter hade Atanasios foertalt, vad han
sjaelv upplevat under de tva dagar, han vistats i det frejdade Aten.
Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, foerraen han hunnit upp
pa Pnyx' kulle och just till den plats, daer aposteln Paulus maste hava
statt, naer han talade till Perikles' folk om den okaende guden; han
hade genom stroevat alla gator och graender, besoekt bade hedningar och
kristianer i deras hus. Han hade bland malningar, blommor och vaser
funnit en skoen filosofinna och givit henne en vink om nasarensk
filosofi. Och oaktat allt var han likvael icke troett. Han visste, att
hans broeder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville oeverraska
dem med sin naervaro, tala till dem och mana dem till standaktighet.
Naer tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gatt till de i
grannskapet samlade broederna och systrarna. Kalkstensbrottet lag, som
vi veta, naera Batyllos' boning. Vad sedan haent foerekom Batyllos naestan
som en droem. Han hade alltid kaent sig underbart fattad av dessa moeten,
dessa foerbjudna, livsfarliga, loenliga, nattliga, men aldrig sa djupt
som den gangen. Han paminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess
halvmoerker som skuggor skymtande maenniskorna, de med daempade roester
uppstaemda psalmerna, det sorl av foervaning, som ledsagade fraemlingen,
naer han visade sig pa talarens rum, den himmelska vaeltalighet, som
stroemmade fran hans laeppar och kom sorlet att foerstummas, tills
haepnaden och aningen gavo sig luft i den fran mun till mun flygande
viskningen: Atanasios! Han paminde sig, huru denna tavla hastigt
skiftade, huru maen med svaerd och hjaelmar intraengde i foersamlingen,
huru lamporna slaecktes och oekade f