pstigit. Har du barn?

- Ja, jag har en son...

- Som du aelskar? Aer det icke sa?

- Jo.

- Foer vars lycka atminstone nagon gang ditt modershjaerta bett till
Gud!

- Ja, jag beder varje afton foer mitt barn, svarade Anastasia med
svaevande roest, som yppade ett vaknande av oemmare kaenslor.

- Minns da, vad den Evige saeger: "Jag aer en stark haemnare, som
straffar faedernas missgaerning pa barnen intill tredje och fjaerde led."
Tala nu! Vad har du sett, som ger dig raett att kalla denne man
giftblandare?

- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru nagon gang
burit mat till Simon.

- Naer sag du det sist?

- I solnedgangen dagen foere Simons doed.

- Och du sag aeven, att maten var foergiftad?

- Det kunde jag ju icke se.

- Aer detta allt vad du har att vittna?

Anastasia teg.

- Saeger ditt samvete, att detta vittnesboerd aer tillraeckligt foer att
doema den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den aldrige mannen,
som vaentar liv eller doed av dina ord! Taenk pa din son och svara nu pa
min fraga!

Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kaempade med sig sjaelv.
Men naer hon i hopen bakom sig foernam nya, otaliga, hotande rop och
fruktade, att det blodtoerstiga packet skulle rusa fram och soenderslita
offret ... naer hon sag mordlystnadens foeremal, som med halvt
medvetsloes blick stirrade i hennes ansikte, da kunde hon icke laengre
motsta intrycket av Teodoros' ord och sin egen baettre natur.

- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod pa mitt samvete. Jag tror, att
han aer oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han aer oskyldig ...
Jag tror det ... hoeren, I vaenner, jag tror, att han aer oskyldig ...
och ingen far taga hans liv, innan han tagit mitt.

Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga kaenslor
voro vaeckta. Svindeln, som drivit henne att foerena sig med de
blodtoerstiga hoparne, var svunnen. Hon sag nu allt som med andra,
klarare oegon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sarade och fattade
hans hand.

Segern boerjade luta till Teodoros' sida. Det gaellde att gripa
oegonblicket foer att vinna den.

- Artemon, sade han, du, som icke vill doema nagon ohoerdan, som ej vill
sudla samvete och haender med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den
anklagades hand och vill med sitt liv vaerna hans. Vad saeger du om
detta vittnesmal?

- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det aer nog moejligt,
att Batyllos aer oskyldig. Ocksa har jag ic