oervirringen med ogenomtraengligt
moerker, huru i traengseln en hand fattade hans arm och foerde honom ut
ur valvet, tills han stod bland sina egna olivtraed under den oeppna,
stjaernstroedda himmelen, upptaeckande i den man, som sa underbart raeddat
honom och sig sjaelv, Atanasios.

Det foerekom Batyllos som en foersynens skickelse, att Atanasios hade
visat sig bland de trogne i Aten, just da foerfoeljelsen brast loes. De
tarvade att troestas, styrkas, uppeldas foer att uthaerda henne. Hans
manga vaenners faengslande, pelarhelgonets doed, upploppet, som rasade i
staden, saellade sina intryck till de foerra i gubbens sjael. Han var i
ett droemlikt tillstand, vari haenfoerelse, lugn och vaerme blandade sig
med obestaemd laengtan.

Kommen ett stycke innanfoer den Akarnaniska porten, moette honom en hop
maen och kvinnor.

- Daer aer Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hoerdes en roest
i hopen.

- Daer aer han! Daer aer han!

Hopen uppgav ett vilt glaedjeskri vid asynen av den gamle.

- Olivhandlaren och giftblandaren!

- Det var han, som raeckte Simon den foergiftade maten.

- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den
... men det var Tabita, hans hustru, som laemnade den till Simon. Jag
sag det sjaelv.

- Hoeren I? Anastasia har sjaelv sett det!

- Jag sag det sjaelv, saeger jag, skrek samma kvinnliga roest.

- Doed at kaettaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!

- Hall, gott folk, hoerdes en karlroest, lat det vara kvinnornas ensak!
Lat kvinnorna ocksa goera nagot till Guds och homoiusions aera! Det aer
just en laemplig motstandare foer dem, den haer.

- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skadespel.

- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare pa morgonen hade
verksamt deltagit i striden pa Kolyttos. En kan goera't. Men ned med
tummarne, naer han fatt nog! Hoer ni det!

- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig sjaelv! Gapa
icke, ty han kan slunga en foergiftad oliv i halsen pa dig.

[1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en
gladiator, som dukat under, med uppstraeckt pekfinger bad om folkets
nad. Ville askadarne, att han skulle skonas, nedhoello de tummen; i
motsatt fall uppraeckte de den.

Det plumpa skaemtet haelsades med skrattsalvor.

Furien, som hade uppvecklat sin tunik, foer att visa sina magra armar,
som hon faergat i blodet av de fallna kaettarne pa Kolyttos, steg fram
ur hopen, slaen