gde av foetterna sina spikslagna traesandaler och tog den
ena i hand som vapen.
- Giv akt! skrek hon, i det hon naermade sig Batyllos. Det aer icke dig
jag vill at, utan dina oliver.
Denna anspelning pa ett bland kaempande gladiatorer haevdvunnet skaemt
loenades med nya skrattsalvor.
Batyllos hade nedsatt korgen vid sina foetter. Han stirrade med sina
skumma oegon pa hopen, som slagit ring om honom, hans laeppar roerde sig
och gavo vaeg at orden:
- Broeder i Kristo! Jag aer oskyldig i det brott, varom I talen. Varken
jag eller min hustru har foergivit Simon.
- Nu star du icke pa talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv
akt! foersta hugget aer mitt.
- Hall! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Lat
honom tala ut! Du har icke foergivit den helige, saeger du. Svaer det vid
Gud!
- Vid Gud den Allsmaektige!
- Och vid den enfoedde Sonen, av lika vaesen med Fadern ...
- Nej, nej, vid Sonen, som aer av samma eviga gudomsvaesen. Jag svaer
det vid honom.
Dessa ord, det foerfoeljda kristianska partiets loesen, vaeckte en storm
av ursinniga rop i hopen:
- Daer hoer ni det: Sla ner kaettaren! Sla ner honom, Kyriaka!
Kyriaka, sa kallade sig furien, svaengde den tunga sandalen i luften
och traeffade i naesta oegonblick Batyllos' huvud, sa att blodet faergade
hans gra lockar och rann nedfoer hans panna.
Batyllos vacklade mot trappan till naermaste hus. Ett nytt slag
straeckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville
behalla bytet foer sig, rusade nu hopen, som sett blod, fran alla sidor
fram foer att soenderslita den anfallne, som, daer han lag, hade knaeppt
haenderna oever broestet och med foersvinnande medvetande bad Stefanos'
boen foer sina moerdare.
Under upptraedet hade en man, som var klaedd i kristianernas praestkapa,
med hastande steg naermat sig. Han hade hoert de vilda skriken och anat,
att nagot gruvligt foerehades. Nu stod han vid sidan av den fallne,
hans staemma ljoed oever sorlet, hans armar stoette de ursinnigaste
tillbaka. Hans brada, kraftiga upptraedande och draekten, som han bar,
lyckades verkligen att vaenda hopens oegon fran offret pa honom.
Skaran igenkaende i den nykomne en medlem av det homoiusianska
praesterskapet, medtaevlaren till Petros i kraftig vaeltalighet. Man
igenkaende, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.
- Jag ser, vad som aer a faerde, sade han, i det han upplyfte den sarade
pa trappan, avkastade
|