and de kringsvaermande hoparne och
bevittnade de blodiga upptraeden, vari dessa voro skadespelarne, maste
de vara doeva foer de hanande rop, som foeljde dem, och taligt underkasta
sig den misshandel, som de ej kunde undvika.

Ropet: till Piraeus! fortplantades emellertid fran gata till gata av
dem, som hemburo de pa Kolyttos fallna eller sarade homoiusianerna,
och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtagande
huvudstyrkan. Andra fortforo att kringstroeva i den egentliga staden, i
avvaktan pa klockringningen, som skulle foerkunna gudstjaenstens boerjan
i storkyrkan. Pa den oeppna platsen framfoer henne hade alltifran
morgongryningen statt en sammanpackad skara, som foer den krigiska
delen av skadespelet icke hade foergaetit den andra uppbyggligare, och
hellre ville foersaka den foerra aen ga miste om den senare. Ett rykte
gick, att de i kalkstensbrottet fangade, till doeden doemda
atanasianerna skulle foeras till den heliga nattvarden. Man ville skada
detta, man ville hoera Petros, och framfoerallt man ville aen en gang se
den helige, den av kaettarne moerdade Simon. Hans jordiska kvarlevor
voro nedsatta framfoer altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar
ville vidroera dem, foer att atervinna sin haelsa; andra vaentade, att
nagot underverk genom dem skulle ske, sasom skett hade mangenstaedes i
Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillaegna
sig en relik av den helige: nagra stran av hans skaegg, en nagel fran
hans haender, ett stycke av den bjoernhud, som i livstiden skylt hans
kropp.

Medan denna skara vaentar pa den stora kyrkoportens oeppnande--den
andra porten har hela natten varit oeppen, men vaktas av soldater, som
icke inslaeppa andra aen biskopens budbaerare--tilldrager sig foeljande i
grannskapet av Akarnaniska porten.

Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var
borta fran hyddan foer att mjoelka getterna, tagit sin korg pa armen och
gatt in till staden. Gubben var i dag foersaenkt i ett slags sjaelsrus
vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit
under hans tak. Alexandrias raettmaetige biskop, den trampade sanningens
foerkaempe, den foertryckta kyrkans hjaelte, han som foerfoeljdes av en
vaerld, Atanasios hade gaestat hans hus, suttit vid hans bord, brutit
hans broed, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en
jaemlike, och de bada grahuvudena hade funnit sig vara arsbarn med
varandra. Men vilken ski