som icke ett oegonblick latit hejda sig av stenregnet,
ehuru det foersatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.

Allt motstand var hopploest. Atanasianerna sago doeden och martyrkronan
foer oegonen. Foeraeldrarne omfamnade sina barn, maennen sina hustrur.
Somliga skyndade emot angriparne foer att doe i kamp mellan slagna
fiender. De andre kvarstannade bland de sina foer att gemensamt med dem
emottaga doeden. Barnen goemde sina ansikten i moedrarnas skoete. Nagra
sammanknaeppte haenderna till boen; andra hanade sina fiender med ropen:
kaettare, loegnkristianer! En gubbe uppstaemde sangen om martyrkronan, om
deras haerlighet, som aero kallade att vittna vid lammets tron.

Striden aendade med homoiusianernas fullstaendiga seger. Men manga av de
hoegvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklaedsel, foello foer
slagen av pakar och jaernstoerar eller dogo en harmligare doed under
ovaepnade haender.

Naer striden var lyktad, fortfor moerdandet, sa laenge en livsgnista
fanns att slaecka hos de oevervunne. Deras kroppar krossades eller
soendersletos. Deras huvuden avskuros och faestes som segertecken pa
spjut och staenger.

Daerefter ljoed i den blod- och segerdruckna hopen ropet:

- Till Piraeus!

Ropet upprepades av tusen roester.

Sjungande och skralande, med de ohyggliga trofeerna i spetsen, tagade
massan ned foer kullen och tog vaegen till Piraeus.

Petros, som med det homoiusianska praesterskapet hade valt sitt
hoegkvarter i storkyrkan, emottog underraettelsen om den seger, som hans
hjord tillkaempat sig pa Kolyttos, just medan han saende tva centurior
soldater till Piraeus att oeppna angreppet pa kaettarnes daer samlade
huvudstyrka.

Palatinerna skulle understoedja detta angrepp.

Ehuru orkanen salunda avlaegsnade sig fran den egentliga staden, var
det dock langt ifran att gatorna daer hade sitt vanliga, lugna
utseende. De genomstroevades av hopar, mellan vilka man sag familjer,
tillhoerande den foermoegnare befolkningen, som laemnade staden foer sina
lantgardar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, pa vars kulle
en ansenlig hop av den gamla laerans vaenner vid middagstiden var
samlad.

Hedningarnes laege var fruktansvaert vid sadana tillfaellen. De voro ett
utanfoer staende, men av de bada kristianska flockarne lika hatat eller
foeraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma
raseri, varmed kristianerna soendersleto varandra inboerdes.

Medan de nu soekte sin vaeg bl