kvinnorna.

Soldaterna avvaktade foerstaerkning. En centurion hade ilat till
biskopen foer att begaera friskt manskap. Snart utbredde sig ocksa ett
rykte, att palatinerna voro i antagande. Hopen lugnade sig nu. Man
ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro foerlagda
till Aten, utgjorde vael endast en handfull maen, men de voro gamla
utvalda soldater, till stoersta delen hoegvaexta barbarer: goeter och
allemanner.

Naer de aentligen visade sig, framryckande fran torget i sluten trupp,
vars spjut och hjaelmar syntes hoegt oever de omgivande hoparne, haelsades
de med vaeldiga bifallsrop. De foerdes av en centurion. Deras hoegste
befaelhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade foer dagen med
biskopens samtycke nedlagt sitt befael.

Under tiden hade de belaegrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett
nytt angrepp. Kring kullens topp voro hoegar av sten och tegel
uppstaplade; de hitintills vapenloese voro foersedda med jaernstoerar,
loesbrutna fran portarne, med stakar, koeksknivar och vad helst de
kunnat oeverkomma, dugligt att kasta, sla eller sticka med.

Solen blickade fram mellan molnen, medan alla graender, som ledde upp
till kullen, fylldes av de moerka, boeljande massor, som bakom
palatinerna och legionaererna skyndade att foernya striden.
Atanasianerna hade uppstaemt en av sina krigspsalmer, densamma som
Simon en gang hoerde fran kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Maen,
kvinnor och barn sjoengo:

Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink,
och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och doett aer stridstrumpetens ljud
och saenkt i dvala haest och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.

Psalmens sista toner foerklingade under det allmaenna haerskri, som
uppgavs av de stormande. Anfallet skedde fran alla sidor av ett tal sa
stort, att ett oega oeverfarande massan maste vaenta att i naesta
oegonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvaevd under dess
foetter. Och likvael hejdades foer en stund de framvaeltrande hoparne
genom det moerdande stenregn, varmed de mottogos. Men blott foer en
stund, ty om de fraemste tvekade, aterstod dem likvael intet annat aen
rusa fram eller kasta sig ned och lata trampa sig under den
efterfoeljande, oemotstandligt patraengande maengden.

Kretsen, som omgav de belaegrade, vart daerfoer allt traengre, likt en
holme som oeversvaemmas av den stigande sjoen.

Palatinerna,