r och graender. Men da
Klemens nedsatt korgen foer att blanda sig med hopen, fattades han av
en tanke, som foerlamade hans beslut. Vid de foernyade ropen:
giftblandare, kom han att taenka, att det var han, Klemens, som
foeregaende afton burit foeda och dryck till Simon. Foer Simon fanns det
blott en maltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste daeremot
icke, att Simon, uttoemd av det oupphoerliga knaeboejandet, da spisade med
vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillfoerde
honom. Den foergiftade maten kunde saledes vara raeckt av nagon annan,
som infunnit sig efter Klemens. Men av en sadan foermodan var Klemens
nu icke maektig. Han var rov foer en hemsk, isande aning. Han tyckte,
att de hotande ropen gaellde honom, att otaliga, blodtoerstiga oegon voro
faesta pa honom. Han stod som foerstenad, tills hopen hunnit foerbi.

Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Sa laenge hopens skri
aennu nadde hans oera, foermadde han ej samla sina tankar foer att soeka
grunder mot raedslan. Orolig gick han vidare och kom in pa palatsets
bakgard. Fangen, som foersmaektade daer i en kaellare, hade knappt
foernummit ljuden av hans steg, foerraen han lade ansiktet intill
kaellargluggens galler och fragade:

- Vem aer det som kommer?

- Det aer jag, Klemens.

- Klemens, saeg mig, vad som foeregar i staden? Rop av tusen roester ha
traengt hit ned. Jag hoer dem aennu. Vad betyder det?

- Teodoros, det har haent nagot gruvligt. Jag kan knappt foertaelja det.
Jag darrar sjaelv.

- Medan du lugnar dig, sa haemta mig nagot vatten, Klemens. Min toerst
aer starkare aen min nyfikenhet. Man har alldeles gloemt bort mig i dag.

- Teodoros, jag toers icke. Petros har foerbjudit oss att giva dig
vatten.

- Jag fick dock nagra droppar av Eufemios gar afton. Broet han mot
biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag kaenner Eufemios.

- Nej, biskopen har bestaemt ett dagligt matt foer att laeska din tunga.
Du skall icke tro, att han vill lata dig doe av toerst. Han vill endast
oevervinna din hardnackenhet. Han soerjer oever ditt avfall, Teodoros.

- Du hoer ju, att Eufemios har foergaetit mig. Vid Gud, som lever i
himmelen, man har under denna langa dag icke givit mig en droppe
vatten. Och maten, som raeckes mig, aer salt. Hungern har tvungit mig
att smaka den. Skynda dig, Klemens!

- Jag vagar icke, sade Klemens suckande.

- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skaerselden. Ve ditt unga,
hardnade hj