ler, men det aer min vilja, som skall
kaempa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min
Klemens, huru laett jag oevervinner dig.

Teodoros lyfte Klemens pa sina armar och bar honom uppfoer trappan.
Daerefter staellde han sin boerda ater pa egna foetter.

- Jag skulle vilja baera dig vidare, langt haerifran; men baettre vore,
att du foeljde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville goera det! Nu
farvael, min broder!

Teodoros gick utan att hindras av nagon.

Utkommen pa gatan moette honom en vagn, ledsagad av tva fackelbaerare
till haest.

- Plats foer prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbaerarne till de
moetande hoparne. Naer vagnen hunnit dubbelporten, svarades pa den
vaktande legionaerens rop:

- Prokonsuln av Akaja.

Folket fick saledes veta, att prokonsuln laemnat staden. Biskop Petros
och Krysanteus arkonten hade saerskilt underraettats, att han av ett
viktigt aerende kallats till Korintos.

Innan prokonsuln laemnade Aten, hade han emellertid i biskopens naervaro
foerhoert de i kalkstensbrottet vid pelarfaeltet fangade atanasianerna
och funnit dem skyldiga till det brott, foer vilket de atalats,
naemligen hemlig gudstjaenst i enlighet med deras bruk och laera. Deras
doedsdom var undertecknad.

Naer Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, vaentade utanfoer
hans doerr en slav, som hoell vid tygeln en ridhaest, prokonsulns
kappadokiske Akilleus. Slaven raeckte Karmides ett brev, som han laeste
vid skenet fran vestibulens lampa. Det hade foeljande lydelse:

"Annaeus till Karmides. Matte det blida oedet foga, att detta brev rakar
i sin aegares hand och vaenligt emottages av honom! Den gode Lysis ber
dig vara vaelkommen till sin villa. Din saeng star baeddad med svaellande
kuddar. De skoenaste droemmar, som nagonsin genom elfenbensporten gatt
ut att froejda en sovande vaerld, aero kallade att infinna sig vid din
baedd. Naer morgonstjaernan slar upp oegat, skall hon finna samlade
Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och
Praxinoa, alla friska, stralande och glada, samlade kring den arme
Annaeus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka pa hans
prokonsulariska insignier och anse sig hava raett att suga hans blod."

TRETTONDE KAPITLET.

Sorgespelet.

Den homoiusianska befolkningen hade under natten svaermat kring gatorna
och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som aennu mot morgonen
genomstroevade stadsdelarne foer att uppsoeka och fa