morgondagen, da Herren skall bevisa sin
haerliga kraft!

Maningen upprepades av praesterna i hopen och gick som en faeltherres
rop igenom massan.

Klemens hade denna afton icke fatt ledsaga biskopen till kyrkan; han
var alagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset
endast portvaktaren och en fange, densamme, om vilken aer talat under
namnet Teodoros.

En timme foere det ovan skildrade upptraedets boerjan hade biskopen
begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att
laesa en bok, som hans fosterfar foeraerat honom, om den kristliga
lydnaden.

"Du maste till alla delar foersaka dig sjaelv. Din egen vilja aer din
djaevul. Det var den egna viljan, som astadkom vara foersta foeraeldrars
fall och gjorde vart slaekte till ett syndigt, foerdaervat slaekte. Du har
ingen vaerre fiende aen dig sjaelv. Laer dig da lyda, laer dig offra din
vilja under en annans. Da Gud den Allsmaektige tog en tjaenares
skepelse, kan du da icke underkasta dig att tjaena en maenniska och vara
en maenniskas trael? Laer oedmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, sa
varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke aer din egen, utan har
jordiska herrar, ty det aer dig tryggare att lyda aen ansvara foer dig
sjaelv."

Sa talade boken till den unge foerelaesaren. Och haer var saeden icke
spilld pa haelleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en laera av
detta slag? De vanslaektade soenerna av antikens republikaner betraktade
despotismen som en olycka och hoersamheten mot fursten som en hard
noedvaendighet; kristianerna sago i despotismen en helig sak och i den
blinda lydnaden en dygd.

Vad den unge foerelaesaren vidkommer, framstodo foer honom dessa satser i
ett hoegre ljus, som kom icke fran dem, utan fran hans egen till
himmelsk renhet traengtande sjael.

Naer det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte
daer sin ivriga, andaktsfulla laesning. Men naer stjaernorna boerjade
genomskimra etern, maste han laegga pergamentet bort, ty dess bokstaever
laeto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med maenniskorna. De
betydde foega, om icke i foerening med varandra, men naer de miste aeven
denna sjaelvstaendighet, naer skymningen kom, som foerflyktigade deras
egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, da var aeven anden
borta, som nyss talade utur dem.

Foerst nu kom Klemens ihag, att tiden var inne, da han skulle tillfoera
Simon pelarhelgonet ett broed och ett matt vin, ty detta v