rt det alla. Alla atanasianer aero
medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tala, att de raettrogne aegde
en broder sa helig som Simon. De fruktade hans foerboener hos Gud och
martyrerna. Homousianerna aero giftblandare av gammalt. Gavo ej
Atanasios och hans vaenner gift at Arios samma morgon, da han skulle
undfa den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
flera tillfaellen foergiftat nattvardsvinet foer de raettrogne? Kan du da
tvivla, att det aer samma kaettare, som moerdat var Simon? Doed at
kaettarne! Doed at giftblandarne! Haemnd, haemnd!

Mannen instaemde i de outroettligt skallande ropen. Karmides avlaegsnade
sig foer att ej bortfoeras av de nya hopar, som oupphoerligt sloeto sig
till massan. Taget gick tvaers oever torget, vaeltrade in pa en gata, som
foeljde Akropolis' soedra sluttning, och banade sig under foerfaerlig
traengsel vaeg genom porten, som utmaerkte graensen mellan det gamla Aten,
"Teseus' stad", och det nya, "Hadrianus' stad". Sedan det foerstaerkt
sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i
sparen av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belaegen pa
en oeppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och foerde
till det gamla gymnasiet Kynosarges.

Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna pa vid gavel.

En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom
nagra oegonblick oeverfull av maenniskor. Men dessa utgjorde dock endast
ett fatal av den vaeldiga maengden. Den oevriga delen uppfyllde platsen
utanfoer och de tillgraensande gatorna. Biskop Petros i spetsen foer sina
underordnade praester hade vid huvuddoerren emottagit baren, som nu
nedsattes i det av mangarmade kandelabrar upplysta koret, medan
tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem
uppstaemdes en psalm av praesterna, som knaeboejde kring helgonets lik.
Den fromma sangen kunde endast foernimmas av de naermast staende. Men
dessa instaemde, och han utbredde sig mer och mer, vaexte i styrka och
traengde aentligen, buren av tusen roester, till maengden daer utanfoer
templet. Och nu foerenade sig alla roester i sangen. Raseriet hade fatt
rytm och melodi. Det oevergar da laett till lugn, men, vid tillfaellen
som detta, till ett lugn av foerfaerlig art, vadligare aen dess
foeregangare, emedan det aer maektigt av ordning.

Ocksa lyssnade alla, naer psalmen slutat, till Petros' kraftiga roest,
som ljoed oever folket.

- Gan hem i frid och avvakten