at sig, att
stroemmen brusade at det hallet. Han anlaende foere den till torget. Det
var tomt och oevergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
tycktes liksom med hemsk fruktan vaenta den annalkande skaran. Karmides
steg upp pa malningsgalleriets marmortrappa och intog en bekvaem plats
vid hoernpelaren. Taett foerbi den maste taget stryka fram; den var
bestaemd till vagbrytare mot floden. Karmides kunde se allt pa naera
hall.

Facklorna, som lyste i spetsen, naermade sig. Rymden mellan Pnyx och
Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargangar aterkastade de vilda,
ursinniga ropen:

- Doed at kaettarne, atanasianerna, giftblandarne!

Folkstroemmens foersta boeljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
maenniskor upp pa malningsgalleriets trappa, daer Karmides stod i skydd
av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett oeversvaemmande vatten
oever torget. Facklornas roeda sken lyste pa en bar, som vilade icke pa
skuldrorna, utan pa de uppstraeckta armarne av ivriga baerare, som, naer
de troettnade, oegonblickligt ersattes av andra. Sa laemnar pa havet vag
at vag att baera det seglande skeppet. Pa baren lag en varelse, knappt
lik en maenniska, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
hydda. Kroppen var naken. Bjoernpaelsen lag sammanrullad under hans
huvud, som var vaent emot den foeljande hopen, sa att de rysliga
anletsdragen, de slutna oegonen i lodraet riktning kunde lysas av
facklorna och ses av maengden. Naermast kring baren gingo nagra praester
med nedfaellda kapor och blottade huvuden. Tva av dem buro facklorna.
Bredvid den ene sags Eufemios. De tego, ty den loesen de fran boerjan
utdelat aterskallade nu i de vilda ropen, som genom sjaelva sin styrka
vunno oevertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Praesterna
tego, men naermade facklorna intill den doedes ansikte foer att ater och
ater visa det sa tydligt som moejligt. Och foer var gang skallade med
oekad styrka ropen:

- Doed at atanasianerna! Giftblandarne! Kaettarne!

Massan hade aentligen hunnit foerbi. Karmides saellade sig till de siste
i eftertruppen.

- Medborgare, vad har haent? fragade han sin naermaste granne. Vad aer
det som foersaetter folket i raseri?

- De ha moerdat Simon bekaennaren och helgonet, svarade mannen. Har du
oeron och foernimmer ej vad folket ropar?

- Jag hoer, att det ropar giftblandare och kaettare. Det aer saledes
nagon atanasian, som foergivit den helige?

- Nagon atanasian? Nej, de ha gjo