te nu en annan foerstroeelse. Fran Kerameikos skallade vilda rop,
foernummos tusentals larmande roester. Det var foermodligen
inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides aelskade tragedier
och skyndade att foervissa sig om rum bland askadarne.

Som vi veta, var skymningen inne och stjaernorna boerjade taenda sig pa
himmelen. En sadan halvdager aer gynnsam foer sadana skadespel, liksom
en mulen himmel oekar intrycket av ett goetiskt tempel. Han doeljer
sadana sma enskildheter som de sma maenniskorna, och later de stora
massorna, som aero de pa denna bana upptraedande skadespelarne,
foersmaelta till sublima individer.

Karmides stannade ett oegonblick, innan han hunnit den punkt, daer de
tranga graender vidtogo, som pa denna sida klaettrade upp emot kullen.
Utsikten haerifran behaerskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
gatan Kerameikos aenda haen emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
hoeljdes av en boeljande massa, som tycktes vara ett enda jaettedjur,
sakta, moedosamt och krampartat slingrande fram likt en sarad orm. Tva
bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets oegon. Men liksom ryktet
enligt skaldernas skildring, sa var denna jaettekropp i hela sin laengd
betaeckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
rytande av raseri.

Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trang graend, som mynnade ut
till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett oevermatt av liv, var den
foerra oedslig, som utdoed. Portarne bommade, foensterluckorna staengda,
ingen maenniska att se.

Karmides sag sig nu vid sjaelva randen av den foerbivaeltrande, svaellande
folkstroemmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
boeljor. Han sag ansikten dyka upp och foersvinna, ansikten foervridna av
dyster vrede.

- Haemnd, haemnd! Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne! Doed at
atanasianerna!

Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans oeron. Han
misstog sig saledes icke. Foerhaenget hade fallit, korsangen boerjat,
korsangen, som inledde det laenge vaentade och foerberedda sorgespelet.

Karmides hade ingen lust att lata sig bortrycka av den virvlande
stroemmen. Man uppoffrar ogaerna sin vilja och det fria bruket av sina
lemmar, naer man ej genomtraenges av den ande, som sammansmaelter den
traengande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville vaelja en
laempligare askadareplats. Han laemnade Kerameikos och vandrade de
folktomma sidogatorna haen till torget, sedan han oevertyg