ittnande, att det manghoevdade vidundret var retat, att det
soekte fiender, och att dessa fiender maste darra foer en annalkande
haemnd.

Nu slaeppte Karmides Rakels hand. Ropen hade traengt till hans oera. Han
anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Aeven Rakel hoerde den
kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig
darrande intill honom.

Under den foerskraeckelse, som fattade henne, floeg hennes foersta tanke
till foeraeldrarne.

- O Gud, mina arma foeraeldrar! De aero ute. Vad kan icke haenda dem! Huru
skall jag raedda dem ur faran? Jag maste ut. Jag vill skynda till
synagogan. Karmides, foelj mig! Jag aer icke raedd, naer du foeljer mig.
Kom!

I detta oegonblick doek den gamla tjaenarinnans foerfaerade ansikte upp
oever altantrappan.

- De komma! ropade hon.

- Vilka? Vilka?

- Dina foeraeldrar. De aero redan utanfoer porten.

- Lovad vare Gud! De aero raeddade.

- Farvael, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall
vara i ditt grannskap.

Rakel hade knappt mod att slaeppa Karmides' hand. Man hoerde, huru den
tunga porten till gatan gnisslade pa gangjaernen. Ingen tid var att
foerlora. Karmides ilade ned foer trappan och genom bakdoerren ut i det
fria. Rakels blick foeljde honom, da han med skyndsamma steg gick oever
den haellstroedda toppen av kullen och foersvann daer bakom. Hon skyndade
ned att moeta sina foeraeldrar. Hon sag den gamla Ester stoedd pa rabbi
Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten
invaendigt var foersedd, lade dem i kors oever varandra och faeste dem vid
deras jaernhakar.

Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller atta
unga, kraftiga israeliter foeljde dem foer att stanna i huset, medan
stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besaettning. Baruk,
som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det staengda,
bommade huset ville de med svaerd i hand avvakta haendelsernas gang.

TOLFTE KAPITLET.

Boerjan till ett sorgespel.

- Fran det ena noejet till det andra! Prisad vare Olympen, som aennu
stroer rosor oever jorden!

Sa taenkte Karmides, da han vandrade ned foer den del av Skambonide, som
sluttade at Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill saega en
skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han noejde sig
haermed, ty han hade laengesedan givit verkligheten foerlorad.

Han soek