t alltid se
dig sadan. Men var lugn! Karmides aer ju hos dig. Haer, haer i min famn,
fruktar du haer?

Karmides hade utan motstand tryckt den darrande flickan till sitt
broest och lekte med hennes moerka lockar.

- Jag skulle icke vara raedd, om du alltid vore haer. Men du kommer ju
och gar. Du aer borta, da kanske ... Nej, jag toers ej taenka pa ett
sadant oegonblick.

- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig matto sta vid din
sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om raedsla och fara! Se
upp mot himmelen! Daer boerja stjaernorna taendas. Var aer din cittra,
barn?

Cittran lag pa en baenk. Han tog och staemde henne och sjoeng till hennes
ackorder en taeck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
boerjade i annan tonart en sang om kaerlek, kaerlekssmaerta, trohet i
doeden. Rakels blick var tarad, naer han lade cittran bort.

- Vad? Tarar? Aelskade lilla toka! sade han. Dina oegon hava vaermt min
sjael, men tararne goera dem till solar, som foerbraenna henne. Blunda,
eller du blaendar mig! Blunda, oesterlaendska flicka!

Och naer Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte pa
hennes laeppar en braennande kyss.

Det var den foersta. Karmides gick stundom langsamt mot sitt mal. Han
var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sadan som Rakel,
var foer hans oevermaettade sinnen dock aennu en retelse, dess stoerre, ju
mer hennes enfald avbroet mot hans vanliga vaeninnors vaerldskaennedom.
Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade
romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk,
nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro bada foer
kloka att bannlysa en mask, av vilken bada hade samma noeje.

Rakel aelskade honom. Han var allt foer henne. Vem undrar da, att hon
kaende saellhet i denna kyss? Men hon oeppnade oegonen och rodnade upp
till pannan. Hennes blick bad om foerskoning fran foernyad saellhet; men
den djaerve var obeveklig. Han roevade kyss efter kyss.

Rakel hoerde ej, huru det avlaegsna sorl, som foernams fran norr, kom
naermare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en
folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sadant manghoevdat,
tusenfotat vidunder astadkommer, naer det framtraenger genom en stads
tranga gator och vid varje graend, varje oeppning det stryker foerbi,
svaeller ut och rycker med sig allt.

Men slutligen urskildes i detta foervirrade larm rop, genomtraengande
och vilda, v