l at
den tro, som raeckes oss i barndomen. Men det aer pendelns
sjaelvstaendighet, som svaenger mellan tva ytterligheter, mellan Voltaire
och Cagliostro. Vi aero langt ifran att likna dessa hellenska
filosofer, vilka oevade sitt taenkande, som atleten sina lemmar,
tryggade sig till foernuftet, som han till sina muskler, och med fast
fot, med kraftsvaellande armar och cestusomlindade haender stodo faerdiga
att segra eller falla foer maenniskoandens sjaelvstaendighet och
foernuftets raett. Funno de i denna sjaelvstaendighet ingen
tillfredsstaellelse foer sin religioesa kaensla, raecktes dem da av en
medlidsam hand en fangrustning, foer att tjaena som harnesk, de
tillbakastoette henne, foeredrogo att hopploest strida med fria lemmar
och foello som hjaeltar. Funno de daeremot en sadan tillfredsstaellelse
inom sig sjaelva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, sa
gingo de daerin med barnets genius, froejdade sig at haerligheterna i den
ljusa salen, talade med andarne andarnes sprak och fragade ej efter,
om vaerlden daerutanfoer begrepe dem eller icke eller toge deras umgaenge
med de osynlige som en gaeckande lek med tomma skuggor.

I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av
Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej haeroever, ty hon taenkte
ofta mot sin vilja pa denne yngling. Kaerlek till honom eller raettare
till den Karmides, som icke mer fanns, den ofoerdaervade, till dygd och
visdom straevande, lag aennu i hennes hjaerta. Kvaeva den hade hon
hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Aettling av
en foermoegen, med Krysanteus naerskyld familj, hade Karmides redan i sin
barndom foerlorat sina foeraeldrar och daerefter upptagits i Krysanteus'
hus. Hermione och han hade uppvaext tillsammans. Krysanteus, som
foerlorat sin ende son, haelsade i sin spaede fraende en ny, oeverflyttade
pa honom en faders hela oemhet och faeste de stoersta foerhoppningar vid
ett barn, som naturen sa rikt begavat med skoenhet och livligt
foerstand. Det var foer dessa hellener en ofattlig motsaegelse, om icke
ett skoent yttre skulle hoelja rika sjaelsanlag, som det endast vore
konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skoenhet och
sanning, ville icke veta av nagon klyfta mellan natur och ande.
Platon, deras fraemste taenkare, var en idealt skoen man; Sofokles, deras
stoerste tragoed, likaledes. Deras filosofer omgavo sig helst med skoena
ynglingar och bedrogo sig saellan i valet. Sokrates