hans egen rygg kroekt, hans gang tung, hans
roerelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides daeremot! Han
baer osynliga Hermesvingar pa sina foetter, hans spaenstiga lemmar,
omsvaevade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta
honom fran jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad aer den, om den aen
blickade i evighet, emot ett enda oegonkast av Karmides, ett av dessa
djaerva, stolta oegonkast, som pa en gang skraemma en eldig flicka och
tjusa henne? Rakel har hoert av sin fader, att Karmides aer sloesare; hon
har sett honom manga ganger ej blott pa vaegen till synagogan, utan ock
i sin faders hus, dit han kommit foer att lana penningar. Rakel aer
foertjust oever hans sloeseri, som goer honom tusenfaldigt aelskligare i
hennes oegon. Hon aer van att se varje litet mynt vaent tva ganger, hoer
dagligen aenda till leda upprepas Syraks taenkesprak om sparsamheten.
Karmides, som leende stroer omkring sig denna metall, som de andre
uppgraeva med sina fingrar ur modden, vad mande denne Karmides vara, om
icke ett ovanligt, ett oevermaenskligt vaesen? Och vad nu laerdomen
vidkommer, foer vilken Baruk och Ester sa ytterligt voerda rabbi Jonas,
sa aer ju Karmides ofantligt mycket laerdare! Det har Karmides sjaelv med
aedel uppriktighet foersaekrat henne. Skulle hon da icke tro det? Och
fastaen han aer sa utomordentligt laerd, aer han likvael glad, talar sa
fullkomligt fattliga, foertjusande saker och sjunger till lyran
sprittande visor.

Skulle Rakel i nagot oegonblick gloemma Karmides, finnes i Baruks hus en
gammal tjaenarinna, som gaerna aterfoer hennes tankar till detta foeremal.
Aeven hon, tjaenarinnan, har sina skael att beundra Karmides' sloeseri. Av
det guld, han sar, har nagot aeven fallit i hennes hand, och till tack
haerfoer har hon atagit sig att vara budbaerarinnan och foermedlerskan
emellan honom och Rakel.

Det aer en vink av henne, som foermatt Rakel att i afton stanna hemma.

Rakel har stigit upp pa altanen av sin faders hus. Daer aer hennes
aelsklingsstaelle under sa vackra aftnar som denna. Man har daerifran en
vidstraeckt utsikt oever den oestra och norra delen av staden. Vaesterut
moetes daeremot oegat av de naerlaegna husens tak och murar, men emellan
dessa skymta delar av den branta gata, som fran Skambonide leder ned
till Kerameikos. Det aer den gatan, som man vandrar till och fran
synagogan. En sa uppmaerksam utkik som Baruks gamla tjaenarinna kan
saledes se det voerdnadsvaerda paret