, naer det nalkas, och i tid varsko
sin unga haerskarinna.

Huset har tva ingangar. Den ena stoerre, som vetter at gatan, aer
foersedd med en jaernbeslagen port, som Baruk varsamt staenger, naer han
gar ut. Den andra aer en liten doerr i baksidan av huset. Den kan endast
oeppnas inifran, och den leder ut till en sluttande, med klipphaellar
stroedd, graesvuxen plats, som utgoer hoegsta punkten av Skambonides
kulle. Denna doerr aer av tjaenarinnan oeppnad, och daerifran leder en
trappa upp till altanen.

Rakel lutar sig mot broestvaernet och ser ut oever staden. Himmelen aer
klar, och friska flaektar komma fran havet. Rakel aer orolig, hennes
hjaerta klappar naestan lika haeftigt, som da hon bidade det foersta
hemliga moetet med Karmides. Sedan dess har hon ofta traeffat honom,
just haeruppe, under manljusa naetter, sedan foeraeldrarne och husets fa
tjaenare gatt till vila; och genom vanan och oevertygelsen om det
oskyldiga i sadana moeten har varje fruktan, varje betaenklighet hos
henne foersvunnit. Karmides har kommit foer att med skaemt och joller
laetta hennes sinne, naer det aer tyngt av hemmets enformighet och det
instaengda liv, hon maste foera; han har staemt hennes cittra och laert
henne att framlocka sma melodier daerur; han har talat om det glada och
brokiga livet daernere i staden, dit hon aldrig far styra sin kosa utan
att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har
haermat rabbi Jonas' gang, atboerder och saett att tala, sa att Rakel
varit faerdig att kikna av skratt; han har lindat hennes langa, svarta
lockar kring sina fingrar och kallat dem de skoenaste ringar, dyrbarare
aen de gyllene, med diamanter sirade. Han har foersaekrat, vad som
foerefoell Rakel i boerjan alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om
han ej emellanat finge se och tala med henne. Hon maste dock tro hans
ord, ty han var ju sa utomordentligt vis, hade kastat sa djupa blickar
in i naturen och kaende baest sjaelv de hemliga villkoren foer sin
tillvaro. Nu kaende aeven Rakel nagonting liknande, ty hon fann sig
numera aldrig raett lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av
hans oegons makt.

Den fruktan, som nu kom Rakels hjaerta att klappa med oroliga slag, var
en, som spreds med luften oever de tusen husen och templen mellan
Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade
hela dagen synbarligen plagats av en aengslig sinnesstaemning. Vid
middagstiden hade han under nagon foerevaendnin