gypten och Italien. Naer han aterkommit
till Aten, syntes han till lynne och boejelse alldeles foeraendrad. Han
fann sig icke vael i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han
ombytlig och underlig; aen visade han sig dyster och hemlighetsfull; aen
utbrast han i kaerleksbetygelser, som foerskraeckte henne, emedan de buro
praegeln av vildhet och onaturlighet; aen, och detta oftast, moette han
henne med ett slags galanteri, som mahaenda skulle ha foerefallit
Neapels skoenheter behagligt, men som foeroedmjukade Hermione. Det
bestaellsamma ryktet frambar till hennes oera det ena aeventyret efter
det andra, vari Karmides spelat hjaelten. I boerjan trodde hon dem icke;
men han sjaelv gjorde allt foer att taga henne ur den villfarelse,
varmed hon aennu soekte fasthalla sin droem om ren kaerlek och jordisk
lycka, sin tro pa Karmides' aedla natur och hoega kallelse. Krysanteus
anvaende foergaeves sin maenniskokaennedom och en av oemhet ingiven
vaeltalighet foer att aterfoera fostersonen, den foerre laerjungen, till
den vaeg han laemnat. Foerhallandet mellan dem vart allt kyligare.
Hermione sag sin faders smaerta och kaende sin egen djupare.
Kristianerna pekade pa Karmides som ett prov pa en hednisk filosofs
foermaga att uppfostra maenniskor. Han omgav sig med de mest utsvaevande
ynglingar i Aten, var foeremal foer sina liktaenkande vaenners och de
atenska hetaerernas beundran eller beraekningar, men alla andras foerakt.
Den sista gangen han visade sig i Krysanteus' hus, var denne
franvarande. Han fann Hermione ensam. Hon foerebradde honom under tarar
all den smaerta, han foerorsakade henne och hennes fader. Han svarade
med skaemt och laemnade henne. Kort daerefter inlaet sig Karmides i ett
nytt aeventyr, som omtalades mer aen hans foeregaende, emedan den andra
medspelande var den skoena Eusebia, Annaeus Domitius' maka. Annaeus
upptog saken med ett lugn, sa orubbligt, att det verkligen understoedde
kristianernas vaelvilliga tydning, att allt inskraenkte sig till ett
omvaendelsefoersoek, som den fromma Eusebia i sin aengslan foer ynglingens
salighet hade foeretagit sig. Men naer ryktet i en mindre foermanlig
upplaga hann till Hermione, atersaende hon, doedligt sarad i sina
kaenslor, trolovningsringen till Karmides.

Att kunna aelska mer aen en gang foerefoell Hermione som en orimlighet.
Aeven nu, da hon ville gloemma Karmides, var hon oevertygad, att hjaertats
drift och den foersta kaerleken aldrig kunna svika. Hon gav honom
foer