skrift var vaerd, ehuru han aldrig hade laest dem; han
foerstod med kaennarens blick att uppskatta vaerdet--penningvaerdet--av
bildstoder och malningar, med vilka han skulle betraktat som en
doedssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och
amuletter rullade genom hans haender; men han tvaettade dessa
omsorgsfullt, sedan han vidroert sadana ting, laeste sina boener och
smalog at de oskyldiga guldkorn, som den oheliga stroemmen kvarlaemnat
mellan hans fingrar.

Han drev dessutom en indraektig handel med penningar och lanade gaerna,
mot goda saekerheter och ej saerdeles omaensklig raenta, at Javans [1]
laettsinniga soener, de daer foerdoemt vackra och skamloest glada, at
foerdaervets Gehinom[2] oundvikligt bestaemda atenska ynglingarne, som
med sa ofoerskaemda blickar foerfoeljde hans dotter, den svartlockiga
Rakel, naer hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.

[1] Javan i bibeln hellenernas stamfar.

[2] Helvetet.

-Rakel, lyft da icke pa sloejan sa daer! haende vid sadana tillfaellen,
att den gamla Ester sade.

- Kaera moder, haende det, att Rakel svarade, den haer sloejan vill ju
alldeles kvaeva mig. Jag kan knappt draga andan.

- Jag skall goera ett lufthal i henne med foersta baesta kniv, sade gamle
Baruk. Hon aer av tyg fran Damaskus och har, vaenner emellan, ett vaerde
av 50 guldstycken, men halet skall dit aenda, det lovar jag.

Rakel hade aennu icke fyllt sitt sjuttonde ar. Hon var en vacker flicka
med fylliga former, svarta lockar, en nagot stor, men vaelformad naesa
och de eldigaste oegon, som nagonsin taents under orientens sol. Det
fanns vael knappt en yngling av Abrahams slaekte i hela Aten, Piraeus
inraeknat, som icke svaermade foer Rakel och det ansenliga arv, som en
gang skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke vaerdig den
rike Baruks vackra dotter. Det visste savael Baruk som Ester. Naer de
foerdenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare
person aen rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en aennu ung,
men mycket laerd man, som ej blott kunde lagens boecker utantill, utan
aeven hade studerat den helleniska filosofien och skrivit langa med
kabbalistiska funderingar spaeckade kommentarier till sin landsman
Filons djupsinniga verk.

Foeraeldrarne hade vid detta val icke gjort sig moedan att radfraga sin
dotters tycke. Sadant var icke brukligt hos deras folk, och foer oevrigt
kunde vael Rakel ej vara annat aen noejd med en man av s