eckte sin besegrare vaenligt och
godmodigt handen.

--Min haest och mina vapen tillfalla segraren, sade han.

Da maste ocksa den okaende lyfta av huvan och blottade ett brett och
moerkhyat ansikte med magra och haliga kinder. Det brunsvarta haret lag
slaett och blankt utefter hjaessan. En otalig maengd sma fina rynkor omgavo
oegonen, som lyste av dyster eld. De vaederbitna laepparna, ovanfoer den
runda och platta hakan, voro ocksa korsade av sma rynkor. Hans hallning
talade om ofoerbrukad kraft och var i allt en kaempes. Det syntes, att han
var van vid den tunga jaerndraekten och oevad och vael foerfaren i alla
aeventyr pa en raennarbana. Likvael visade han ingen glaedje utan tvaertom
den stoersta foerlaegenhet.

--Det aer kittelbotaren! utropade Sofia hanfullt. Han aer det, som kastar
sin egen broder och herre i haestsmutsen!

Daer fanns ju heller ingen, som icke genast sag, att det var junker
Magnus, men det var en oeverraskning att han borta pa sitt Nykoepingshus
hade hunnit att oeva sig till en sadan saekerhet och rusta sa manga maen.
Det var naera, att ett allmaent jubel hade brutit loes, men jarlen
flammade. Han snurrade pa svaerdet, som stod mellan hans knaen, och
raeckte det efter en stunds tvekan at drottningen. Utefter hela den langa
folkungabaenken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur oegon och oeron.

Magnus drog av handsken och gav Valdemar sin stora hand, som ocksa hade
sma rynkor pa de utstaende fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.

--Jag bedyrar dig, broder, sade han. Det var hingstens fel. Jag gjorde
allt foer att halla honom tillbaka. Tro vad jag saeger, och foerlat mig!

--Snack! Inga bedyranden! svarade Valdemar. Lek aer lek, och haer aer var
och en i sin raett att goera sitt baesta. Jag skulle inte ha tagit det sa
illa, om jag rakat fa dig ur sadeln. Jag naer verkligen ingen lystnad
efter att fa heta den yppersta i en lek. Nej, lek aer lek, saeger jag. Lat
mig nu leda dig fram till drottningen, sa att du ur hennes vackra haender
far mottaga det pris, som raettvist tillkommer segraren.

Han skakade oupphoerligt broderns hand, under det att han foerde honom
fram till baenken.

--Jag lyckoenskar min fraende, sade drottningen med foerstaelld
instaellsamhet. Jag lyckoenskar min fraende till att ha en sa eldig hingst
och en sa anspraksloes broder. Pa min fraendes hjaelm vagar jag inte faesta
en sa enkel kaerleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick av
sitt hjaertas fru, me