nom kommo flera brynjeklaedda ryttare,
foerst tva och tva men sedan i sadant antal, att jarlen bestoert utropade:

--Vem i Sveriges land har ett sadant foelje! Antingen vinden nu kastade
om eller luften kom i roerelse, daerigenom att manga i sin foervirring
sprungo upp och grepo efter sina vapen, men liklukten fran saeckarna, som
lago kvargloemda under hasselbuskarna, spred sig hastigt, och med den
foeljde ocksa alla flugorna. De haengde sig i langa klasar kring oegonen pa
haestarna och satte sig pa ansikten och haender. Det hjaelpte varken att
sla efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig sa taett, att
manga roeda kappor blevo alldeles moerka pa axlarna. Juttas foerskraemda
blick tycktes saega:--Aer detta Folkungarna? Varfoer kom jag hit?

En myckenhet allmoge var ocksa samlad, men den stod laengre bort, och det
blev en stunds villradig stillhet. Daer hoerdes bara prasslet och
klirrandet, naer man torkade bort flugorna.

En haest med boeljande och naestan slaepande taecke blev framledd till
Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda pa stalhuvan,
som endast hade en kort plat, sa att det blidfagra ansiktet foerblev
naestan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gatt in i en vanlig
springlek. Sa snart han kom i sadeln, spaende han fast den roeda skoelden
med de kronade danska lejonen.

Askadarna boerjade gloemma sina betaenkligheter, sa grep dem den statliga
synen, och kvinnorna fingo tarar i oegonen.

Ett dammoln yrde upp kring haesthovarna. Den okaendes springare reste sig
och kastade sig framat, och de trubbiga dystspjuten korsades.

--Jesus, hjaelp! viskade herr Svantepolk och grep sig om pannan.
Konungens haest aer foer svag!

Ett brak hoerdes och daerefter ett tungt slammer. Innan nagon klart hann
uppfatta vad som skedde, stoettes Valdemar ur sadeln och lag raklang pa
marken med brutet spjut.

Den okaende sprang genast fran hingsten. Han skyndade sig att resa
Valdemar, som var hoeljd av sand och haestsmuts, och vaepnarna hjaelpte till
att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande at
bade allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller graemelse.
De boerjade daerfoer ocksa att svara med viftningar. Men det fanns tva, som
icke roerde sig. Det var jarlen, som tuggade med laepparna och blev
blodroed aenda upp i harfaestet, och Sofia, Valdemars egen drottning. Hon
kastade torrt och hart nagra speord till systern.

Valdemar drog av stalhandsken och ra