den och
som jag ser samlad haer pa baenken framfoer mig. Vid linnet pa min hatt!
Ocksa jag har aelskat och genom kaerleken blivit en sann riddare. Vilket
lagt och foeraktligt slagsmal om rov aer inte kriget med sitt
mordbraennande. Vi riddare skola utrota kriget. Maenniskan maste sta
hoegt, innan hon strider foer blott aeran. Raennarbanan aer raetta
moetesplatsen foer riddare, men daerfoer maste den ocksa hallas i saerskild
helgd. Dygdiga och vaelboerdiga fruar och jungfrur! Haer har emellertid
anlaent en obekant riddare utan maerke pa den gra och tarvliga skoelden. De
gra och bruna jordfaergerna, som sta under den dystra och bleka
saturnusstjaernans haegn, aero hans, och han nekar envist att saega mig sitt
namn... Men han utmanar var och en, som vagar moeta honom.
Ett glatt sorl blev det enda svaret, ty alla visste gott, att en dylik
okaend riddare brukade hoera till leken, och ingen tog det sa noga. Men
herr Svantepolk blev ivrig och gick nagra steg laengre fram mot baenken.
--Dygdiga och vaelboerdiga fruar och jungfrur! Vem kan svara foer, att han
har det raetta antalet anor och inte aer en vanboerding, som flaeckar sin
motstandare... att han aldrig talat illa om en kvinna, aldrig foergripit
sig pa en vaernloes... Och han kan vara sa okunnig i ett riddarspels
lagar, att han utdelar svara sar, som aero ogiltiga.
Han gav en meningsfull blick at Valdemar, som genast stod upp i sin nya
brynjerustning belagd med klart och skinande silver.
--De aedla fruarnas och jungfrurnas oenskan tror jag mig redan ha
foermaerkt, svarade Valdemar. Jag befaller, att den obekante skall slaeppas
fram, och sjaelv upptar jag hans utmaning.
Folkungarna straeckte fram sina huvud hela baenken utefter och stirrade
pa jarlen. Han sag upp fran svaerdsknappen, smickrat haepen oever en sa
ovanlig stridslust hos Valdemar.
--Herr Svantepolk, sade han, jag tillstaedjer, att konungens befallning
blir lydd.
I naesta oegonblick syntes den okaende mellan hasselbuskarna pa sin haest,
en bred tung hingst med yvigt har omkring hovarna och naestan bockaktigt
skaegg under huvudet. Sjaelv satt ryttaren ocksa stor och bred i sitt mer
aendamalsenliga aen prydsamma brynjetyg, och stalhuvan med sin plat foer
naesan och munnen dolde ansiktet. Den langsmala, nagot kupiga skoelden var
lika troestloest brungra som mull. Han hoell vaentande hela tiden
dystspjutet riktat mot marken, fast hingsten grinade och stampade och
foersoekte att resa sig. Men bakom ho
|