aesor, voro kullriga i ryggen,
storordiga, bullriga och skrytsamma. De beraettade om foergiftad mat,
smaellde med tungan, buro en maengd dolkar, kedjor och smycken och granna
skrikande klaeder. De roedhariga daeremot hade fraeknig panna, framskjuten
mage och talade bara om jordakoep. Eller ocksa vaende de sig till ammorna,
som stodo bakom baenken och gungade folkungabarnen som dockor lindade med
guldband. Nagra av fruarna viskade med de kloka gummor, som de alltid
foerde med sig, foer att de skulle skoeta deras har, koka kryddor mot deras
tandvaerk och hjaelpa dem naer de blevo moedrar. Och det blevo de vart ar,
ofta med tvillingar eller trillingar. Men det fanns ocksa manga statliga
herrar och fruar. Alla visste de, att de om nagra ar skulle vara doeda
och att de blanka folkungahaestarna snart icke laengre skulle baera dem
oever vaegarna. De visste, att graes och mossa skulle vaexa oever det stolta
Bjaelbo, att plogen skulle vaenda deras benknotor, att andra skulle bruka
deras jord och smaelta ned deras kronor och smida om dem till nya
smycken, som skulle baeras pa broellop och danslekar. Men ingen enda av
dem taenkte pa detta. Kvinnorna taenkte pa, hur de skulle halla upp sin
kjortel mitt fram och manteln vid hoegra snibben och pa att en av aenkorna
fatt aerva en alldeles foer dyrbar kappa efter sin morssyster och att
hennes dotter bar en alldeles foer lang och slaepande rock. Emellanat floeg
ett tyst och snabbt folkungaleende utefter baenken.

Manga dystspjut blevo nu brutna, och smasvennerna knuffade sig fram
mellan ammorna foer att bjuda soetat vatten och broed med sovel. Herr
Svantepolk var oeverallt, rosade, bannade, gav rad och snavade pa
guldsporrarna. Men tiden led, och slutligen staellde han sig mitt pa
banan.

--Dygdiga och vaelboerdiga fruar och jungfrur! ropade han hoegtidligt. Det
var en gang en skoen och aedel riddare, som var sa aelskad av kvinnorna,
den lycklige, att han var dag maste faesta en ny handske pa sin stalhuva.
Foer detta mangbytande fick han heta Vielbyter. Dygdiga och vaelboerdiga
fruar och jungfrur! Fran denne vittfrejdade korsriddare, som laer ha
seglat aenda till Det heliga landet... om naetterna kan man aennu hoera
arplask i hans gravhoeg... fran denne foer sina milda seder storbesjungne
kaempe...

Herr Svantepolk maerkte ett foerstulet, halvt foeraktfullt leende kring
jarlens mun och boerjade hacka och tala fortare.

--Fran honom stammar den stolta aett, som nu aer maektigast i Nor