skummande livssaft. Han foertrollade kvinnorna med sitt ridderliga skaemt
och maennen med sina korta och kaerva domsord i alla fragor. Ofta gloemde
han alldeles, att han var gaest. Da raettade han bordssvennerna och
befallde mitt i en springlek, att den skulle avbrytas. Eller ocksa
genomstroevade han hela kungsgarden fran loft till stekarhus, synade
raekenskaperna, avskedade och straffade och hoell raefst med vem han moette.
Valdemar fann det ocksa riktigt, att han sjaelv och hela hans hus
foerblevo under fadrens ris. Men i hjaertat uppspirade hat mot allt tvang,
och hemligt boerjade han laengta efter den gamles doed.

Han droemde om den dag, da han skulle fa kasta den varma hoegtidsmanteln
och visa sig sadan han var. Han gloemde heller icke, att jarlen var den
droejande skuggan av en tid, da Folkungarna aennu maste rivas om makten
med blodiga fingrar, och det var honom en plaga att foelja med pa
lagfaerder och ting. Vael hoerde han till och med allmogen vaelsigna jarlens
manga fridstadgar, men var lag, aeven den visaste, klang till sist foer
hans oera som ett hammarslag pa en handklove. Var det da icke nog, att
dessa lagar aentligen blivit till? Skulle de nu hakas fast vid hans
kungliga klaeder och slamra efter honom, var han visade sig? Han kaende
sig foerst fri och noejd, naer han ater var pa vaeg hem till frustugan, ty
daer trivdes han. Kvinnorna sago efter honom fran gardsgrindarna, i
synnerhet de halvvuxna, och de kaende ett stick i broestet, ty han haelsade
alltid pa dem foertroligt och bekant som pa systrar. Han satt rosig och
frisk pa haesten med sitt gula, boeljande har och sina moerka oegon. Och han
sag sa oskyldig ut som ett fromt vaxljus pa Menloesa barns dag.

En hoest hade jarlens nya husfru rest till Soenderjylland, och soenerna
besloeto att samlas i den nybyggda hovgarden vid Bjaelbo foer att foerstroe
den gamle. Den lag ett stycke fran kyrkan i en lund nere vid den
vassrika Takern.

Foersta dagen sovo alla ut efter resan. Den andra ato de sig maetta efter
sovandet. Men pa den tredje skulle den mangfrestande herr Svantepolk
anfoera en vapenlek efter utlaendsk sed. Han var den, som hade den stoersta
erfarenheten i en sadan sak, och han steg upp redan med solen. Nagra
tjuvar hade kort foerut blivit haengda just pa aengen, daer leken skulle
hallas. Innan han skar ned dem, laet han binda in deras kroppar i saeckar,
sa att de icke skulle falla soender. Aennu yr i huvudet efter mjoedet pa
natten, gloemde han