rkissos skulle varda
olycklig och doe, om han laerde kaenna sig sjaelv. Huru tilllaempa detta pa
var Narkissos? Paminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske
aennu star att laesa oever ingangen till den delfiske Apollons tempel?
Daer stod: KAeNN DIG SJAeLV!

- Den inskriften finnes daer aennu, upplyste Hermione ...

- Och den inskriften, infoell gubben, var saledes Hellas' doedsdom.

- Slutsatsen aer fran din utgangspunkt riktig, sade Hermione, och en
laett rysning genomilade henne.

Julia, Berenike, sjaelva Ismene undgingo icke intrycket av den okaendes
sist anfoerda ord. De oegnade honom med foervaning, och Berenike sade
tvekande:

- Jag ber dig foerklara ditt pastaende, ty jag fattar det icke.

- Efter foermaga vill jag villfara din oenskan.

Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och
aelskliga barn, som, utan att oroas av nagot tvivel, oeverlaemnade sig at
ett foerestaellningssaett, som gav liv och personlighet at varje livloest
ting i naturen. Foer dem voro bergen stelnade titaner, havsvagorna
blasloejade moer, de moerka skogarne hemvist foer Pan och floejtblasande
satyrer, varje kaella hade sin najad, varje traed sin dryad, varje
grotta var nymfernas boning; blomman pa marken, fageln i lunden,
stjaernan pa himmelen hade sin saga, som de viskande foertalde, och
deras oeden voro ju maenskliga oeden, i vilka hjaertat maste deltaga. Men
medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och
Salamis--lekte i sin skoena vaerld och trodde henne evig, hade en
okaend hand laengesedan skrivit domen oever henne i de delfiska orden:
Kaenn dig sjaelv! liksom redan pa det nyfoedda barnets aenne star i
osynlig skrift den lagen: du skall doe! Den glada leken hade fortfarit
laenge, da det pa Atens gator hoerdes en roest, som upprepade detta: Kaenn
dig sjaelv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates.
Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om vaerlden
uppstatt genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam
filosofi ropade till de lyssnande barnen: "Lat ej gaecka dig av dina
foerestaellningar! Laer kaenna dig sjaelv! Undersoek din tankes lagar! Du
sjaelv aer vaerldens matt. Allena det, som oeverensstaemmer med dem, allena
det, som aer foernuftigt, aer verkligt!"--Vart togo de nu vaegen,
najaderna, som haellt sin urna oever dalen, dryaderna, som
blomsterstroett honom? De flydde, och blommorna och stjaernorna
tystnade, bergen voro