s mun smalog, hennes atboerder voro
lugna som hennes ord, den aedlaste blygsamhet foermaelde sig med den
omedvetna hoegheten och vaerdigheten i hennes haerligt formade vaext,
varav den antika draekt hon bar var ett kyskt, foerklingande eko.

Naer hon slutat var det tyst oever garden. Alkmene hade avlaegsnat sig,
faglarne hade upphoert att sjunga, endast springbrunnen sorlade som
vanligt. Men tystnaden broets av en okaend roest. Fraemlingen i den grova
filosofmanteln stod framfoer de unga kvinnorna.

TIONDE KAPITLET.

Filosofens hem. (Forts.)

De sago hans aldriga, farade anlete och hoerde honom saega:

- Foerlaten min djaervhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens
dotter, som jag igenkaent pa dina ord. Jag aer en fraemling, som nyss i
aulan vaentade pa din fader, men frestades sa mycket av springbrunnens
svalka och de skoena blommorna, att jag vagade intraenga hit ... Min
djaervhet oekades, da jag sag, att aeven haer aer han nu borta, den
avundsjuka porten, som foer ej sa laengesedan oeverallt skilde kvinnornas
gard fran maennens. Foerhallandet mellan de starke och de taecka artar
sig friare, hjaertligare, jaemlikare, savitt jag far doema av mina egna
roen ... och uppmuntrad haerav vagar jag det aennu djaervare steget att
upplysa er, att jag lyssnat och gaerna vill inblanda mig i ert samtal.

- Du foerekommer da var oenskan. Atens kvinnor voerda aennu
filosofmanteln. Sitt ner i var krets.

- Gubbar aero pratsjuka. Haven undseende med dem! Det foeljer med
aldern, fortfor den okaende skaemtande. Men nu, utan langa inledningar,
till saken. Jag vill tala om Narkissos, aeven jag. Hermiones tolkning
av myten om honom har oeverraskat mig. Jag har laest den myten hundra
ganger, utan att ana en sadan mening. Men samma tolkning har nu
ingivit mig sjaelv en annan naerliggande, som, aerligt sagt, oeverraskar
mig aen mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den
stackars ynglingens fader?

- Jo.

- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos sjaelv ... var
flyter han?

- Haer vid Aten....

- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, infoell Ismene. Du aer
vaelkommen dit ut, min filosof.

- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver saledes, Hermione, att
Narkissos pa saett och vis kan kallas atenare?

- Jag medgiver det gaerna.

- Naer myten med sadan tydlighet angiver hans foedelseort, ligger daeri
mahaenda en vink, att vi ej boera se i honom en symbol foer nagonting
alltfo